A Serious Man 2009

Hur mycket kan en man utsättas för innan han bryter ihop? Det är frågan man ställer sig när man tittar på Coen-brödernas nya "A Serious Man".

Larry Gopnik, spelad av relativt okända scenskådisen Michael Stuhlbarg, har problem. En av hans matteelever försöker muta till sig högre betyg, grannen tar dagligen över ytterligare en bit av hans gräsmatta, hans bror som varken har jobb eller familj stänger ständigt in sig i familjens badrum och till råga på allt vill hans fru lämna honom för en annan man. Eller lämna och lämna, hon tycker att det är en mycket bättre idé att Larry istället flyttar till ett sunkigt motell - något han förstås går med på. Det är ungefär här filmen startar. Sedan blir allt värre.

Inget av det som drabbar Larry är egentligen roligt. Men komiken lyser igenom från första bildrutan och man känner Coen-brödernas totala kontroll, scen för scen, in i minsta lilla detalj. Hur kameran följer sonen Dannys hörlurssladd, hur läkaren lägger huvudet på sned när han undersöker Larry och hur fruns nya kärleksobjekt långsamt, långsamt sträcker ut handen och kramar Larrys för att försäkra honom om att allt kommer att bli bra.

Man kan inte annat än förundras över hur filmskaparna har grävt bland alla dessa nästan okända skådespelare och lyckats sätta ihop en rollista där det inte finns någon svag länk. Alla gör succé med sina uppdrag att framstå som nervösa, dysfunktionella, beräknande och idiotiska. Det mest bekanta ansiktet är Richard Kind som tidigare spelat komiska figurer i en mängd tv-serier, bland annat "Scrubs". Här gestaltar han brodern "Uncle Arthur" som kanske är den enda i filmen som är en större loser än Larry.

Men i "A Serious Man" är det många andra som gnistrar till, som koreanska eleven Clive när han försöker ändra sitt betyg i smyg, "Hushi hushi" och senare hans pappas förklaring, "Culture clash". Liksom de olika rabbinernas halvdanna försök att få Larry att ta kollapsen av hans liv med ro genom meningslösa berättelser om tänder och parkeringsplatser.

Den röda tråden genom all humor är förstås Larrys öde och hur han reagerar på alla törnar han får ta emot. Jag har svårt att föreställa mig hur man möjligen skulle kunna se mer obekväm och plågad ut än Stuhlbarg. Ibland blir det faktiskt nästa för jobbigt och man vill bara ställa sig upp och skrika åt honom att slå näven i bordet och säga "Nog!"

Det är lätt att dra paralleller till den bibliska figuren Job som utsattes för prövning efter prövning och till slut undrade varför Gud hade övergivit honom. På samma sätt söker Larry svar hos rabbinerna om varför han drabbas så hårt. Självklart får han inte den vägledning han önskar och känner man till Coen-brödernas förkärlek för att lämna frågor obesvarade så kan man gissa åt vilket håll det bär.

Jag kan ibland tycka att det är att välja en för lätt utväg, att lämna slutet alltför öppet, för att skriva riktigt bra filmslut är svårt. Ibland är det befogat förstås och det är nästan alltid bättre att lämna publiken undrades snarare än pustandes över en smörig Hollywood-upplösning. Men jag litar helt till Coen-brödernas skicklighet att klara uppdraget och tycker nog att de retar oss biobesökare lite väl i "A Serious Man".

Å andra sidan understryker det förstås hela poängen, att det är lönlöst att försöka hitta en mening med allt som sker. Vi får inte alltid svar på alla frågor vi har. Och för övrigt finns ingen kritik att ge i "A Serious Man". Det är helt enkelt en briljant filmupplevelse på alla plan.