A Story of Children and Film 2013

Det var väldigt lätt att tycka om Mark Cousins ambitiösa och folkbildande dokumentärserie "The Story of Film: An Odyssey" som SVT körde i femton delar för några månader sedan. Den irländske filmkritikern och regissören har en lätt hypnotisk röst som många älskar, och älskar man den inte så är förmodligen hat det vanligaste förhållningssättet. Hans frasering och distinkta dialekt lämnar hur som helst få tittare oberörda.

I "A History of Children and Film" skippar Cousins den kronologiska ordning som gällde i "The Story of Film..." och kastar sig istället hejvilt fram och tillbaka genom filmhistorien för att belysa hur barn har skildrats på vita duken under de tolv senaste seklerna. Angreppssättet lämnar såklart fältet öppet för en hel del godtycklighet, men Cousins analyser är åtminstone tematiska såtillvida att han grundar dem i ett antal kategorier: "Klass", "Dröm", "Ensamhet", "Äventyr" etc.

Han är också mån om att fördela de valda filmsekvenserna jämt mellan manliga och kvinnliga regissörer - vid ett tillfälle slår han förresten fast att kvinnor generellt sett är bättre på att regissera barn än vad män är utan att riktigt förklara varför (!) - och hämtar sitt material från vitt skilda filmkulturer och ursprungsland. Bland annat Japan, Iran, England, Tjeckien men också något enstaka (pliktskyldigt?) afrikanskt exempel finns med. "Fanny och Alexander" och Kjell Gredes "Hugo och Josefin" (1967) får också bidra med några hastiga klipp.

En väsentlig skillnad från TV-serien är att man här är helt utlämnad, på gott och ont, åt Mark Cousins ömsom poetiska och sakliga men alltid lättfattliga speaker. Det förekommer inga intervjuer alls i "A Story of Children and Film", och frånsett lite stojande från Cousins brorsbarn, som han i ett sorts halvhjärtat experiment filmar när de sitter och leker, kommer ingen annan till tals. Med en speltid på drygt hundra minuter riskerar det att bli lite för mycket av det goda, trots att jag hör till dem som upplever Cousins röst som ett sorts informativt balsam.

Det hade givetvis varit intressant att höra tankar från filmskapare som har regisserat barn i olika sammanhang, eller från akademiker som intresserar sig för ämnet. En i högre grad historisk och kontextuell analys hade också varit välkommen. Vad var barnets ställning i till exempel trettiotalets Japan (Cousins visar relativt många klipp ur filmer från den eran), hur har synen på att skildra barn på film skiftat genom historien, vilka tabun existerar och vilka filmskapare bryter mot dem? Bara som exempel.

Cousins är inte intresserad av sådana problematiserande frågeställningar utan stannar oupphörligen kvar "inside the frame", där han förvisso levererar upplysande analyser av skilda regissörers bildlösningar och filmspråk. Han frilägger tekniker mer än han berättar en kontinuerlig, uttömmande historia. Och det är väl inget fel med det, särskilt inte vid de tillfällen som han lyckas i sitt uppsåt att ge nya perspektiv på klassiska scener ur barnens filmhistoria.

Men när hans analyser känns lösa i kanten eller lätt krystade, för det händer, blir det hela mest bara lite mysigt småtrist istället för upplysande. Förutsatt då alltså att man älskar Cousins röst. Annars blir det sannolikt istället mest bara ohyggligt fruktansvärt plågsamt småtrist istället för upplysande.