Gatukatten Bob 2016

Hemlöse och före detta heroinmissbrukande gatumusikern James Bowen (Luke Treadaway) gör allt vad han kan för att bli ren och börja om på nytt. Men utan tak över huvudet och med knappt någon mat är det en daglig kamp, och efter ett återfall erbjuds han en sista chans när han får hjälp och ett boende av socialtjänstarbetaren Val (Joanne Froggatt). Den riktiga räddningen kommer dock när gatukatten Bob dyker upp hos James en natt, och vägrar lämna honom. Det hela blir början på en klassisk feel-good berättelse om en andra chans och en okrossbar vänskap mellan människa och katt.

 

Det är svårt att inte bli känslomässigt påverkad av ”A Street Cat Named Bob”. Även om vissa få scener är väldigt ytligt dramatiserade till huvudkaraktärens fördel, så känner man ändå klart för James. Detta tack vare att Luke Treadaway får en hel del utrymme i filmen att visa sin karaktärs stora hjärta och vilja att ändras, och det gör han bra. Allt annat runtomkring leder även det till att man sympatiserar med James. Framför allt den tuffa relationen med pappan och hans kallsinnade fru, samt samhällets negligering av hemlösa och missbrukare.

 

Med Bobs inträde i filmen vänder det hela dock till en solskenshistoria och ja… katten Bob han skiner. Det må vara en enkelt trick att falla för, men visst är katten supersöt och karismatisk. Jag skulle kunna gå så långt att jag vill påstå att Bob är filmens stora behållning. Då vill jag inte ta något från James fantastiska kamp och personliga triumfer i livet… men det finns en anledning till att filmen är döpt efter Bob.

 

Vad som dock gör att filmen inte är mer än bara bra för stunden; är det faktum att den följer en, förvisso säker, men ack så traditionell och uttjatad mall. Strukturen och karaktärerna är alla som kopierade och inklistrade från tidigare filmer av dess like. Tyvärr så berör filmen inte heller så pass mycket så att man kan ignorera detta, utan istället blir den i slutändan ännu en feel-good-rulle i mängden.

 

”A Street Cat Named Bob” är en väldigt effektiv film att se när man inte vill tänka, och bara se ett verklighetsbaserat drama som berör en just där och då. Efteråt tar det inte lång tid innan den är glömd, så passa på att mysa så länge det varar.