A Tale of Love and Darkness 2015

Hon har även skrivit manuset till filmen och spelar dessutom huvudrollen som Amos älskade mor. Men även om Portman verkligen helhjärtat verkar brinna för sitt verk är jag tveksam till om den med sitt tungsinne kommer nå hela vägen in i biobesökarnas hjärtan. 

Filmen, som modigt nog helt är på hebreiska, handlar om den äldre Amos som minns sin barndom. Vi möter honom som liten pojke 1945 när han bor med sin kärleksfulla familj i ett krigshärjat Jerusalem. De alla hoppas på ett eget Israel åt judarna och första delen av filmen koncentrerar sig också på landets bildande och situationen som rådde både innan och efter 1947. Mot slutet hamnar Amos mamma Fania mer i fokus. Hon blir som följd av allt det jobbiga som hänt henne deprimerad och börjar avskärma sig från sin verklighet och familj vilket såklart drabbar den unge Amos hårt. 

Filmen börjar otroligt intensivt och jag blir direkt indragen i den vemodiga historien. Det är från start ett väldigt konstnärligt och vackert foto som tyvärr bara räcker så långt då det mesta andra efter ett tag känns desto mer stagnerat. Statiskt nästan. Det är tungt, jobbigt och förvisso gripande, men det är något av ett jämnt elände utan egentliga nyanseringar vilket tröttar ut. 


Natalie Portman är mamma Fania med absolut övertygelse, skör fast stark, kärleksfull men samtidigt frånvarande. Att hon regisserat sig själv, liksom de övriga i ensemblen mycket väl ifrågasätter jag inte ett dugg, även om jag tråkigt nog inte är helt såld på filmen. 

”A Tale of Love and Darkness” är något annorlunda berättad och bilderna vi ser växlar mellan minnen, drömmar och fantasier, men filmen är trots det inte svår att förstå rent dramaturgiskt. Dock kräver den en del av sina åskådare då man helt enkelt måste vara på rätt humör. Melankolin och den dystra nostalgin som utspelas är rätt prövande att se på i nästan två timmar och jag kan inte säga att jag direkt njöt av upplevelsen, skönheten visst, men på sina håll var det faktiskt rätt ansträngande. Det känns nästan som att Portman har gjort detta mer för sig själv än egentligen för mig eller någon annan som eventuellt ser filmen. Och frågan jag efteråt funderar på är om blev jag berörd? Och jo, det blev jag nog. Mot slutet om inte förr. Men tyvärr känns just det lite sökt. Som att regissören manipulerar mig till att känna något som inte kommer naturligt, varför jag istället vill distansera mig och gör också stundvis det.

Portman har ett öga för skönhet och samarbetet mellan henne som regissör och filmens fotograf Slawomir Idziak övertygar. De lyckas tillsammans fint knyta ihop de olika ändarna av filmen, varför jag trots mina invändningar tycker att detta är en godkänd och mycket sevärd debut. Väl ambitiöst kanske och stundvis onödigt svårmodigt, men ändå hela vägen vackert och välspelat.