A Very Murray Christmas 2015

Ute faller snö, 

vid flygeln Bill Murray står, 

och sjunger om sin arbetsmiljö, 

när insikten honom når, 

att ingen har kommit för att se, 

hans julspecial på TV snart, 

melankolin sprider sig genom hotellrummet ner, 

Vi är alla vana vid att bli bombarderade med jullåtar såhär års. Och trots den otaliga mängden klassiker därute är det alltid någon artist som mot bättre vetande slåss mot ”Last Christmas” och ”All I want for Christmas is you” om en radioplats. Jag förstår frestelsen i att skapa något som butiksägare, pepparkaksbakande föräldrar och trötta, pysslande lågstadielärare bara måste spela varje jul, men det är hård konkurrens och bara ett fåtal klarar sig till nästa tomtesäsong.

Sofia Coppola har frestats av en liknande marknad, nämligen de grandoftande, glimrande julfilmernas. Och likt jullåtar är det generellt sett de riktigt smörknäckiga rackarna som brukar gå hem i de snötäckta stugorna. Men i sann Coppola-anda finns det i denna korta julmusikal ett underliggande vemod som ingen glögg rår på. Av hennes tidigare filmer påminner denna mest om ”Somewhere” med sin outtalade, men samtidigt tryckande och växande ensamhetskänsla samt avsaknad av dramaturgi. Men där ”Somewheres” intentioner når hela vägen fram till publiken tycker jag ”A Very Murray Christmas” stundtals blir för intern.

Även om dialogen är rapp kretsar skämten främst kring Murray själv och jag får känslan av att det var roligare för dem att spela in denna julspecial än vad det är för mig att titta på den. Budskapet om ensamhet i juletid blir samtidigt så övertydligt att det blir ointressant och det finns betydligt bättre filmer på det temat som exempelvis ”Tokyo Godfathers”. Konceptet ”ensamhet i juletid” har helt enkelt överanvänts till den grad att det blivit kliché, sorglig men sant.

Vad som däremot överraskar mig positivt, som inte följt Bill Murrays ”Saturday Night Live”-karriär, är hans sångröst. Den är skön att lyssna på och påminner lite om Bing Crosby. Dessutom innehåller specialen flera julfilmselement: snöstorm, renhorns-diadem, tindrande kärlek mellan ett ungt par, ett överflöd av feta kalkoner och brudar i för korta tomtenisse-klänningar. Maya Rudolph överraskar även hon med sitt sångnummer och likaså Miley Cyrus som framför en fint avskalad version av ”Silent Night”. Trots frånvaron av någon slags dramaturgi lullar den på i ett slappt Tipp-Tapp-tempo som en välbehövlig paus mellan julklappsinköp och ”Jul med Ernst”-knåpande. Och trots Murrays ”Christmas Blues” finner jag mig själv motvilligt sjunga med till flera av låtarna. 

Känslan av en 50-tals variety tv-show är slående och jag småfnissar när George Clooney dyker upp som gubben i lådan bakom en gran för att sjunga med i refrängen till ”Santa Claus Wants Some Lovin'”. Det är en slags nedtonad, opretentiös ”Birdman” i jultappning som också kräver att du har viss förkärlek till skådespelaren som filmen centrerar kring. Detta är Coppolas svar på amerikanska sing-a-long-julspecialer. Ett fenomen som nog är enklare att relatera till som amerikan, men som enligt Coppola själv också var väldigt lösa i sin form. För att knyta ihop avsnitten räckte det att de medverkande hade samma stickade Rudolf-tröjor på sig.

Tyvärr har inte Coppola lyckats göra en ny klassiker i linje med ”Nightmare Before Christmas” eller ”Mr. Scrooge”, men nog passar den, liksom ”Absolute Christmas”-skivan, utmärkt att ha gående i bakgrunden medan du slår in julklapparna eller klär granen.