A Walk Among the Tombstones 2014

Han må ha passerat 60-strecket men han kan fortfarande hitta dig och spöa skiten ur dig. Vad som möjligen startade som en lyckoträff med en smart marknadsförd fransk lågbudget-hit och en chans att se "Oskar Schindler" sparka trafficking-röv i "Taken", har de senaste åren utvecklats till en ny vår för den åldrade irländske skådespelaren. I en tid där generationsskiftet för actionhjältar avstannat traskar Liam Neeson vidare längs gravstenarna för begravda hårdingar såsom Charles Bronson och Steve McQueen som ett högst levande bevis på att han förblir en dödlig kraft att räkna med när ärmarna ska kavlas upp i Hollywood, så även i "A Walk Among the Tombstones".

Här spelar han Matthew Scudder, en enstöring som bär med sig ett mörkt förflutet innanför höstrocken, en ex-snut och privatdetektiv utan licens som skipar rättvisa mellan singelmiddagar på kvartersdinern och AA-möten. Han kontaktas av en välbärgad drogsmugglare (Dan Stevens) vars fru kidnappats och brutalt mördats, trots att han betalat förövarna.  Scudder tar motvilligt på sig att spåra de skyldiga och inser snart att det inte rör sig om någon engångshändelse. I jakt på förbrytarna tvingas Scudder alliera sig med de kriminella figurer i New Yorks undre värld som han en gång svurit en ed att stoppa, samtidigt som mörka minnen från förr gör sig påminda.

Precis som Neeson förkroppsligar en hämnare från förr känns "A Walk Among the Tombstones" som en kriminalrulle från en svunnen tid, på gott och ont. Till vilken utsträckning det grundar sig i filmens trogenhet till sin förlaga, Lawrence Block-romanen från 1992, är svårt att säga. Men filmens nedskalade och analoga skurkjakt i VHS-thriller-format känns här oftast mer sömnig än engagerande, och det blir tidigt helt uppenbart att detta manus inte hade nått en biografprojektors ljus om det inte vore för Liam Neesons närvaro.

Neeson själv är stoisk, sträv och stenhård. Och visst bjuds det på några klassiska macho-moments, som när Scudder knackar på en liten fönsterruta när en skurk går förbi och sen sänker honom med en rak höger rakt igenom rutan. Men trots dessa glimtar av hårda smällar saknas en verklig nerv. Här finns varken "The Greys" oironiskt absurda upplägg (Neeson vs vargar), "Non-Stops" klaustrofobiskt begränsade flygplans-spelplan eller alfapappa-appealen i "Taken" och "Unknowns" Harrison Ford-klingande huvudroller. Istället får vi en haltande thriller med klumpiga tidsmarkörer till pre-millenieskiftets teknikskräck och märkliga inslag som X Factor-rapparen Brian "Astro" Bradleys fåniga barn-sidekick.

Nog är Neesons axlar breda nog att bära i princip vilken smörja som helst till framgång men nog förtjänar han bättre än detta. För "Tombstones" känns inte helt färdigkokt, även om Neeson såklart är hur hårdkokt som helst.