A Walk in the Woods 2015

Vad är det som går och går men aldrig kommer någonstans? Jo, Robert Redford och Nick Nolte i deras nya film. Det är ett billigt skämt. Men inte lika billigt som alla de slapstickskämten i ”A Walk in the Woods”. Ni förstår, gamla gubbar kan inte försöka ta sig över en å utan att plurra i. Det är ingen spoiler - skämtet kan skymtas flera mil i förväg.

För 10-20 år sedan hade jag blivit lite uppspelt över att se två sådana starka filmstjärnor som Redford och Nolte tillsammans. Idag känns det inte lika spännande. Inte för att de är sämre skådespelare utan för att nästan samtliga av Hollywoods filmer om äldre människor antingen skildrar dem som bittra och ångerfulla eller klantiga pajasar som inte förstår hur en dator fungerar.

Den här filmen landar någonstans mittemellan vilket inte gör saken bättre. Redford är åldrade reseförfattaren Bill Bryson (vars verklighetsbaserade bok filmen bygger på) som en dag plötsligt får för sig att han vandra den över 350 mil långa vandringsleden Appalachian Trail istället för att umgås med sin familj. Självklart är den enda som vill följa med den sista han tänkt fråga - en gammal vän (Nick Nolte) som är sådär knasigt klumpig och knäpp.

Och så börjar de gå. Och snacka. Redford är hurtig och vis, Nolte vill mest sova och ragga på överviktiga kvinnor (för det är ju så tokigt!). Pendlingen mellan generande slapstick och påtvingat djupa samtalsämnen är ungefär lika smidig som Noltes fumliga ångvält till uppenbarelse.

Även i dialogen ska man hoppa jämfota mellan gubbigt gnabb, nostalgiska anekdoter om fagra kvinnor och filosofiska tankar om livet. Sällan är något av det särskilt övertygande. Filmens starkaste scen är en monolog av Nolte där han reflekterar över sin alkoholism, kanske för att det lätt kan kopplas till skådespelarens stormiga privatliv.

Nolte är för övrigt filmens behållning även om han ser så risig ut att man ofta oroar sig att han ska falla ihop i en hjärtinfarkt. Redford går lite på tomgång, ungefär som om man förlitat sig på att hans rena närvaro är charmig nog. Sedan gör man döddssynden att kasta bort talanger som Emma Thompson och Mary Steenburgen i otacksamma, stereotypiska biroller.

Vad hade jag inte gjort för att se den här filmen med Thomson och Steenburgen i huvudrollerna? Å andra sidan med samma manusförfattare hade det om möjligt blivit värre. Åtminstone finns här några vackra miljöbilder att vila ögonen på. Fram till dess hoppas vi på att skådespelare i pensionsåldern kan få värdigare roller än de här.