Ett veck i tiden 2018

Hur starka färger och hur mycket glitter går det att få in i en filmruta egentligen? Disneys senaste ungdomsfilm med Ava DuVernay i regissörsstolen har dragit på med hela paletten, men helst vill man ju att de färgglada rutorna ska hålla ihop via någon form av handling också... ”Ett veck i tiden” är dessvärre något av en besvikelse. Inte för att det inte finns någon handling, filmen är ju baserad på Madeleine L'Engles prisbelönta roman från 1962 med samma namn, men för att filmen inte gör berättelsen rättvisa.

Harry Potter-nördigt söta Meg Murry (Storm Reid) är dotter till två världsberömda fysiker, Mr. och Mrs. Murry (Chris Pine och Gugu Mbatha-Raw). Pappan försvann mystiskt för fyra år sedan, efter att ha forskat i tesseracting, som är ett sätt att förflytta sig mellan olika världar.

Meg är intelligent och begåvad, men har det jobbigt i skolan. Hon är såpass illa omtyckt att de kallsinniga klasskompisarna tycker att det vore allra bäst om hon också försvann, precis som sin pappa. Alla förutom den snygge Calvin (Levi Miller) vill säga, som är förtjust i henne.

Men så en dag kommer Meg och mamman på lillebror Charles Wallace (Deric McCabe) med att prata med den underliga Mrs. Whatsit (Reese Witherspoon) i vardagsrummet. Härnäst tar han med sig Meg för att hälsa på den minst lika märkliga Mrs. Who (Mindy Kaling), och till sist samlas de alla (mamman är utbytt mot Calvin) i trädgården med den imponerande Mrs. Which (Oprah Winfrey).

Nu bär det iväg på utomjordisk resa för att leta efter pappan. Ett sorts veck eller rynka i tiden gör det möjligt att transporteras iväg, och de hamnar på de mest förunderligt vackra och sällsamma platser. Men en kraftfull ondska som kallas ”det” hotar världarna! ”Det” har redan letat sig in i vår värld i form av svartsjuka, rasism, förtvivlan, och ”det” håller även pappan fången. Det blir upp till barnen att försöka rädda honom!

Jag såg filmen på en matinéföreställning i Brooklyn, New York, och med mig i biosalongen satt några av världens mest hårda och svårflörtade filmkritiker. De var inte imponerade. Inte ens mot slutet av filmen i det som menat som handlingens klimax slutade de prata, och de värsta pratkvarnarna blev utslängda redan innan filmen var slut. Det var så pass illa att deras lärare bad mig om ursäkt efteråt. Jag hade alltså hamnat mitt bland en klass mellan- eller högstadie-elever. En ärligare publik är svår att finna! 

Regissören Ava DuVernay, som är hyllad för sina mer socialrealistiska och civilrättspolitiska filmer ”Selma” och ”Det 13:e tillägget”, fick en gigantisk budget av Disney för att göra ”Ett veck i tiden”. Filmen hypades inte bara för att det var en efterlängtad filmatisering för L'Engle-fans, utan för att DuVernay är den enda afro-amerikanska kvinnliga regissören som fått göra ett projekt på denna nivå.

Även protagonisten Meg är afro-amerikansk, och det är ju verkligen är på tiden att låta en minoritet få kliva fram som hjältinna i strålkastarljuset. Det kanske kan förklara skolklassen på den matinéföreställningen jag såg också, om de nu var där på initiativ av någon lärarplan med associationssyfte att låta positiva förebilder bidra till en positiv självbild? De tillhörde alla minoriteter. Men därför känns det också extra trist att filmen inte nådde upp till sin potential.

Jag vill inte påstå att det finns luckor i berättelsen, men det hoppas så snabbt runt från en situation till nästa att man inte riktigt hänger med, eller förstår varför de åker hit eller dit. Specialeffekterna är mestadels vackra färgkaskader, men några gånger känns de gammaldags och dåligt gjorda.

Rollbesättningen känns också lite ”off”; Witherspoon spelar den typ av udda-och-självisk-men-så-rolig-att-man-älskar-henne-ändå sagokaraktär som Helena Bonham Carter behärskar till fullo, utan att göra det tillnärmelsevis lika bra. McCabes repliker fastnar i halsen. Hela ensemblen spenderar alldeles för mycket tid i närbild med att stirra upp mot stjärnorna med förundrade ansiktsuttryck, ackompanjerade av stråkmusik.

Jag är ett stort fan av DuVernays tidigare filmer, och har följt hennes karriär från det ena storverket till det andra. Sci-fi-rullen ”En rynka i tiden” är måhända en visuell färgfest, men substansen därunder som skapar berättelsen, är inte nog för att göra upplevelsen mer än medioker.

 

Fortsättningsvis hoppas jag på och ser fram emot kommande filmer i den mer lågmälda, socialrealistiska anda DuVernay behärskar så väl, med rötterna väl förankrade här nere på jorden.