ABCs of Death 2 2014

Uppföljaren till kanske underligaste filmidén på länge är här. Det är alltså dags för en rad olika regissörer att skildra döden med en kortfilm baserad på ett ord som börjar på en av alfabetets bokstäver. Det är alltså typen av film med olika berättelser (26 stycken för att vara exakt) helt oberoende av varandra, eller originalfilmen. Döden är alltså den enda röda tråden.

Första filmen kändes mest som ett väldigt ojämnt experiment där det blandades både splatter, psykologisk skräck, svart humor, animation och samhällskritiska budskap. Ena stunden blev någon uppäten av monstertoalett, i den andra så handlade det om missfall!

Uppföljaren är en bättre sammansatt samling historier även om det fortfarande är ojämnt. Det finns en starkare, genomgående stämning som galant balanserar mellan frånstötande våld och svidande ironi. Förtexterna sätter den lekfulla men mörka tonen pricksäkert med några fräcka animationer. Sen är det bara att hänga med.

Redan i de tre första filmerna är det tragikkomik och ironiska dödsfall som gäller i form av misslyckade lönnmördare, blodtörstiga grävlingar och avrättning med väldigt slö yxa… Sedan är det dags för en av filmens två animerade inslag. Båda – den andra av Oscarsnominerade Bill Plympton (”The Tune”) – tillhör de sämre episoderna och känns malplacerade.

Mycket är bisarrt och avhugget – vissa sekvenser ger mer känslan av en pilot eller trailer. Men det påminner oss också om vilka spännande skräck- och genrefilmsregissörer vi har där ute. Bland de mest nämnvärda finns Rodney Aschers (”Room 237”) om ett frågeformulär med ödesdigra konsekvenser, Alejandro Brugués (”Juan of the Dead”) komedi om två kompisar på en öde ö, Vincenzo Natalis (”Cube”, TV-serien ”Hannibal”) samhällskritiska sci-fi om ett perfekt samhälle och Steven Kostanski (“Father’s day”) uppfinningsrika fantasi om två pojkars besök i ett alltför verklighetstroget våldsspel.

De jag faller mest för är dock av mindre kända och i vissa fall debuterande regissörer. Flera av dem lyckas kombinera relevanta samhällsproblem som droger, prostitution, otrohet och homofobi i lagom skruvade berättelser som inte nödvändigtvis sträcker till skräckgenren. Det handlar trots allt om Döden, i dess olika (ofta brutala former).

Brasilianska ”Jesus” skildrar en hämnd på en trio som torterat en homosexuell man, ”Masticate” följer i slow-motion en man som av okänd anledning attackerar oskyldiga förbipasserande på gatan, ”Vacation” handlar om två unga killar vars semester med droger och prostituerade får det slut de förtjänar. Det är tänkvärt och inspirerat, och samtidigt finns mindre tunga men desto roligare (om än knasiga) bitar som den hejdlösa ”Grandad” eller svartvita buskisparodin ”P-P-P-P Scary”. Man avslutar med en av de absolut bästa, ”Zygote”, som ger en helt ny, mardrömslik bild av graviditet och barnafödande.

Precis som första filmen är det här något som passar långt ifrån alla smaker. Men med tanke på kortfilmernas längd så är även de mindre sevärda uthärdliga. Problemet är snarare att många av de riktigt bra är för korta! Men det är i-landsproblem man kan leva med. Vill man ha något utöver det vanliga eller helt enkelt inte kan välja mellan svarta komedier, thrillers och splatter så är det en klart sevärd våldsorgie.