Abigail 2024

Med skräckmästare som Wes Craven och Tobe Hooper i graven, och John Carpenter i pension från filmskapandet, så är det betryggande att ha aktiva regissörer i genren som Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett. Duon som slog igenom med utmärkta ”Ready or Not” (2019) och sedan blåste liv i just Cravens slasher-franchise ”Scream” med del 5 och 6.

 

Nu tar de sig an vampyrgenren med en (påstådd) ”reimagining” av klassiska ”Draculas dotter” (1936). Det är dock knappt värt att nämna då likheterna är knappt existerande och det är istället väldigt befriande att återigen se en originaltitel som inte åker snålskjuts på en ikonisk klassiker eller utländsk framgång.

 

Filmen inleds som en kuppthriller där en grupp utvalda kriminella kidnappar den unga, balettdansande dottern (Alisha Weir) till en förmögen man. Ovetande om identiteterna till varandra eller offret så samlas kidnapparna i ett stort, isolerat hus för att invänta lösensumman. Men kidnappningsoffret är inte vem hon verkar vara - och inte heller huset de befinner sig i.

 

Bettinelli-Olpin och Gillett har i sina tidigare filmer visat att de är skickliga på att bygga upp spänning stegvis med etablering och karaktärer för att sedan vräka på med våldsam action dekorerad med svart humor. Detta är inget undantag och det är blodig underhållning med glimten i ögat som står på menyn.

 

Att det tar lite tid innan det börjar hända grejer gör inte så mycket när det är en tacksam ensemble som utgör gruppen av kidnappare. Dan Stevens fortsätter att överraska, här som gruppens otrevliga ledare. Kathryn Newton (sevärd även i årets ”Lisa Frankenstein”) och actionveteranen Kevin Durand är särskilt fina som tonårshackern respektive dumma, vänliga jätten som bildar en oväntad vänskap.

 

Tyvärr är Melissa Barrera aningen svag och malplacerad som filmens hjältinna. Barrera var en tuff final girl i de två senaste ”Scream”-filmerna men bleknar här i jämförelse med sina motspelare, vilket inte minst gäller den fruktade titelkaraktären.

 

För unga Weir är suverän som den sluga, blodtörstiga Abigail och får Linda Blairs prestation i ”Exorcisten” att likna en Disney-prinsessa. Det är särskilt kul att man utnyttjat premissen ”vampyr-ballerina” genom att Abigail dansar fram i jakten på sina offer utan att det blir tröttsamt eller skrattretande. Det är nästan omöjligt att minnas Weir som den söta huvudpersonen i ”Matilda the Musical”.

 

Det rullar på bra med gott om fartfylld action, några skönt skruvade idéer och lagom oväntade twistar. Mot slutet slår filmen knut lite på sig själv genom en inte helt tillfredställande överraskning som avtar lite från resten av effekten. Tråkigt är det fortfarande inte men en del där framför allt manuset hade kunnat finputsats lite.

 

Men det är detaljer som går att bortse från när vi vampyrfans så sällan får ha så här kul på bio. Bettinelli-Olpin och Gillett fortsätter att etablera sig som pålitliga namn inom skräckfilm med en tillräckligt originell, skamlöst underhållande bidrag till genrens alltför tunna utbud av originaltitlar.