Absolution 2024

Liam Neeson poserar med pistol iklädd läderjacka på postern till den här filmen. Beskrivningen av handlingen innefattar organiserad brottslighet. Fans som fann Neeson med den ösiga "Taken" från 2008 och har följt hans karriär som huvudsakligen actionskådis från den filmen fram till nu poppar förmodligen en full skål popcorn och slår sig ner för att återigen se honom spöa upp folk.

 

Nästan direkt inser man att det här är en helt annan sorts film. Nämnda typ av inslag finns med, men mest stryk får här publikens hjärtan som utsätts för ständiga känslomässiga hugg. Till min stora glädje så är det den Liam som en gång i tiden gav tyngd till karaktärer i seriösa draman som vi möter. Manuset tillhör givetvis inte samma viktklass som "Schindler's List", men det har ändå krävande roller. Neeson gör en av sin karriärs bästa insatser och övriga aktörer backar upp fint.

 

Namnet på filmens huvudperson nämns aldrig. Han är en åldrad kriminell som i 30 år har jobbat för en gangsterboss (Ron Perlman), men som nu börjar få oroväckande problem med minnet. En förkrossande läkardiagnos får honom att söka upp sin försummade dotter (Frankie Shaw) och bygga en relation med sitt unga barnbarn (Terrence Pulliam). Han faller även för en kvinna (Yolonda Ross) samtidigt som han plågas mentalt av minnen från ett uppdrag.

 

Den välbekanta typen av intrig där en moraliskt dålig person vill gottgöra för sina synder med hjälp av goda handlingar hanteras på ett rakt och osentimentalt sätt. Huvudpersonen vet att han är ett kräk som förtjänar sin dotters råa förakt. Inga förmildrande toner från Hollywood blandar sig i den här ödesmättade symfonin. Kärlekshistorien skapar band mellan två trasiga människor som båda vet att det kommer sluta illa mellan dem. Den totala avsaknaden av förskönande illusioner som präglar hela filmen träffar hårt.

 

Filmen må utspela sig i Boston, men den norske regissören Hans Petter Moland ger upplevelsen en dyster känsla av nordic noir. Miljöerna är grått vardagliga. Rytmen i berättandet är så lunkande att det är uppenbart att man inte siktar på att underhålla. De möjligheter till spänning och action som kommer med inslag av kriminalintrig verkar man närapå ointresserad av att utnyttja. Här är det den mänskliga dramatiken som är viktigast och Neesons karaktär kunde även om ett par scener med slagsmål och skottlossning finns ha haft vilket yrke som helst.

 

Sjukdomens nedbrytande av den drabbade skildras på ett hjärtskärande sätt. Vi delar frustrationen och hjälplösheten så intensivt att det värker i oss tack vare att filmen tar tid på sig att skildra smärtsamma detaljer. Enormt kreativa drömscener laddade med emotionell slagkraft och fascinerande symbolik blir alltmer ett med verkligheten. De förstärkta färgerna enbart i drömmarna kontrasterar effektivt mot fotots i övrigt bleka realism. Ljudbilden skapar kusliga hallucinationer. Det här är oväntat konstnärligt.

 

"Absolution" är en filmupplevelse som stannar kvar i tankarna och växer sig starkare och starkare när man tänker på den efter att slutexterna är över. Det är så film ska kännas. Jag önskar också Neeson välkommen tillbaka bland de tunga skådespelare som jag respekterar och hoppas verkligen att han i fortsättningen fokuserar på att ta sig an sådana här komplexa roller istället för att slösa bort sin talang i ytliga actionrullar.

 

▶︎ Streama "Absolution" på Amazon Prime Video