Across the Universe 2007

Såhär i Let's Dance- och Melodifestivalstider, när vi svenskar kryper ut våra vinteriden och tar ut pennan ur ryggen, som Tony Irving skulle utryckt det, kan det väll knappast slå fel med en hjärtlig 60-tals odyssé fullproppad med Beatles-musik? Jo.

Broadway-regissören bakom Disney's ”Lejonkungen”, Julie Taymor har tömt Podden på alla Beatles-favoriter och genom ett gäng ungdomars liv knutit dem till viktiga händelser under 60-talet i en liten förolämpning mot alla som var där, alla som lyssnat på texterna och alla som har en normal blodtilförsel till hjärnan, som hon valt att kalla för musikal.

Jude är en lagom rufsig Liverpool-grabb som tröttnat på hamnjobbet och beger sig över havet för att söka lyckan i staterna. Väl där bekantar han sig med Princeton-avhopparen Max, och blir förälskad i hans syster Lucy. Innan vi vet ordet av gör de roadtrips, målar tavlor i Greenwich Village, bekämpar Vietnamkriget (eller i Max's fall bekämpar han vietnameser i Vietnam), ja ni vet allt det där som folk gjorde dagligen under 60-talet. Med på resan kommer även en Janis Joplin-kopia, en Jimi Hendrix-lookalike och en asiatisk lesbisk cheerleader som tro det eller ej, kommer in genom badrumsfönstret.

Och givetvis brister de ut i sång mest hela tiden, men inte för att föra historien framåt, nej Taymor pausar helt sonika historien var och varannan minut för att låta karaktärerna spontansjunga missanpassade Beatles-covers en stund, för att sen låta allt fortsätta igen. Detta kombinerat med barnboksdialogen gör det omöjligt för tittaren att identifiera sig med filmens personligheter eller bry sig om vad de sysslar med. När sen den musikaliska talangen svajar känns allt mest som trött Beatles-karaoke.

Den ende som kommer undan sågen är rock-räven Joe Cocker, vars hesa ”Come Together” är ett fint tillskott till hans många Beatles-tolkningar och ett skönt avbrott från känslan av trött musikvideo. Eddie Izzard sjungande cameo och Bonos ”I am the Walrus” är lika smaklösa som Eurovision Song Contest och en ren upprättelse för alla som inte tål musikaler.

Det största problemet med "Across the Universe" är att musiken föder handlingen istället för att handlingen ramas in av musik. Vilket ger motsatt effekt än vad som önskats, en död film helt enkelt. Och i stil med Bee Gee's 70-talsflopp ”Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band” misslyckas filmen fatalt med att dra en röd tråd mellan de vilt blandade poplåtarna vilket resultarar i en drygt två timmar lång ekande tom, osmakligt kitchig JC-reklam utan någon egentlig målgrupp som får en att önska att Sweeney Todd hade varit där med kniven eller att filmteamet åtminstone hade försökt att lyssna ordentligt på en enda Beatles-låt, Let it be.