Ad Astra 2019

Pitt spelar astronauten Roy McBride, en man med svår existentiell ångest. Hans fru (Liv Tyler) har precis lämnat honom och han sörjer dessutom fortfarande förlusten av sin far (Tommy Lee Jones), också han astronaut, som försvann för ungefär 15 år sedan under ett flera år långt uppdrag till Neptunus. Nya uppgifter gör plötsligt gällande att fadern möjligen är i livet, och sonen skickas ut för att hämta hem honom.

 

Detta är, som många liknande rymdäventyr ( ”Gravity” 2013, ”Interstellar” 2014, ”First Man” 2018, med flera), en film om att fara iväg långt för att någonstans på resan hitta sig själv. Det handlar om förlust och försoning, om att släppa taget, och smärtan som man måste igenom för att ha en chans att kunna komma över den. Det är väldigt vemodigt, på gränsen till överdrivet melodramatiskt och någonstans på vägen blir det till en sorts terapeutisk kontemplation för huvudpersonen, som finner eftertanke och tröst ute i det stora intet.

 

Relationen far och son är således det centrala och det som resten av filmen byggs kring. Ett stort problem är tyvärr att relationen inte etableras på ett, för mig, tillfredställande sätt. Ett fåtal tillbakablickar och ganska högtravande repliker, med ton av Terrence Malick, i voice over, räcker bara så långt. Ett annat problem är att regissören och medförfattaren till manuset James Gray ("The Lost City of Z" 2016), inte riktigt verkar veta vilken film han vill göra. Manuset har sina bra stunder, men spretar åt alla håll samtidigt. Ambitionen är hög men Gray lyckas inte kanalisera den, utan häller liksom i alla möjliga kryddor i grytan. Det filosofiskt finstämda faller, när det plötsligt blir extremt actionladdat, och vi får se både attackerande rymdapor och månpirater, utan att det följs upp vidare. Sedan svänger det igen och vi får åter lyssna till de djupa funderingarna om livet och valen vi i det gör.

 

Det är välspelat överlag, även om många bra skådespelare är bortkastade på rätt platta karaktärer. Både Liv Tyler och Ruth Negga, som en kollega till McBride, förtjänar mer, liksom gör Tommy Lee Jones som ändå i historien har en större roll. Donald Sutherland i en biroll får inte mycket gjort han heller, vilket känns tråkigt. Pitt är dock väldigt övertygande och lyckas också förmedla de många känslorna trovärdigt. Han har en enormt stark närvaro och är med hela tiden och är den som också bär filmen, även om uttrycket ångest blir något uttjatat efter ett tag.

 

Visuellt är detta en fröjd och fotot av svenske Hoyte Van Hoytema är förtrollande vackert, både i närbilderna och i de storslagna rymdvyerna. Också musiken är fantastisk och ljudbilden perfekt balanserad mellan brus och tystnad, så som jag inbillar mig att ljudet där uppe är.

 

”Ad Astra” är en filosofisk och förvisso också vacker resa utåt och inåt. Tyvärr hittar den aldrig riktigt sin ton och blir därför ganska medioker som film. Dock är den, tack vare Pitts starka insats, ändå sevärd, men tyvärr inte så mycket mer.