Adams äpplen 2005

Danska filmer är speciella. Jag blir sällan besviken när jag ser en, så här på rak arm kan jag faktiskt inte minnas något sådant tillfälle. Och det beror inte på att mina förväntningar varit lågt ställda. ”Adams äpplen” är Danmarks Oscarsbidrag och även om sådant kan vara missvisande, var jag förväntansfull då jag gick in i biosalongen.

Ivan är präst i ett litet samhälle på den danska landsbygden och tar med öppna armar emot människor som straffats för brott mot samhällets lagar, utan att fästa någon vikt vid vad personen ifråga gjort. I filmens inledning dyker Adam upp. Han är nynazist och då han nyss blivit villkorligt frigiven, skall han arbeta under några månader på prästgården. Åskådaren får dock snart tillfälle till att undra om Ivan är en lämplig person för att rehabilitera kriminella, då hans lösning på alla problem utöver de rent vardagliga är att inte låtsas om dem. När hans inneboenden fortsätter att begå brott, vänder han helt enkelt bort blicken. Vad gäller hans egen person vägrar han erkänna för sig själv att han blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn, att hans fru begick självmord, att hans son är gravt handikappad och att han själv är döende i cancer. Varje motgång, varje tragedi ser han som en prövning av djävulen. Och ja, en sådan inställning till livet är ohållbar i längden.  

Det första jag tänkte när jag såg inledningsscenerna var ”jaha, en dansk version av historien om en kriminell nynazist som omvänds och som därefter, fylld av skuld, försöker gottgöra sina tidigare begångna illgärningar”. Men så förhåller det sig inte i denna film, eller rättare sagt, nästan inte. För betoningen ligger på Ivan, samtidigt som Adam är historiens huvudperson – det kanske låter motsägelsefullt, men i filmen framställs denna karaktärsteckning på ett mycket trovärdigt sätt. Förmodligen med hjälp av det nästintill fenomenala skådespeleriet, i många scener är replikerna praktiskt taget överflödiga då det tydligt syns på aktörernas ansiktsuttryck vilket sinnestillstånd deras karaktärer befinner sig i.

Svårare är det dock att utröna vad filmen handlar om. Förmodligen skall den ses som en skildring av kampen mellan gott och ont (fast gör inte nästan alla filmer det?). Det onda representeras i så fall av Adam eller möjligtvis av alla de tragedier som drabbat Ivan. Men vad skall då det goda representeras av? Ivan? Det faktum att han inte ens blir arg när Adam gång på gång slår ner honom och inte på något sätt kritiserar de personer som fortsätter att begå brott, betyder inte att han är god utan att han är bra på att förtränga obehagliga saker. ”Vänd andra kinden till” skall inte förväxlas med passivitet, vilket tyvärr sker i ”Adams äpplen”. Dessutom är historien inkonsekvent på en punkt, för om nu Ivan ser alla motgångar som en prövning av djävulen, hur kan han då samtidigt förneka dem? Av detta skall man dock inte dra slutsatsen att historien är illa skriven, för det är den inte, tvärtom. Den klarar av att skildra mänskliga svårigheter utan att bli patetisk eller för tårdrypande. Och har endast två svagheter, den nyss nämnda, samt att den är överbelastad med diverse kristna symboler och anspelningar. Inget fel med det, men jag skulle önska att regissören gjort dem mindre övertydliga – för nu talar Gud till Adam genom att Biblar faller till marken, åskan dundrar och dörrar slår i vinden. Fast i och för sig, i Bibeln sker det många gånger ännu mer dramatiskt.

Så här långt hade mina förväntningar på denna film uppfyllts och jag var beredd att ge filmen en fyra. Men det som drog ner betyget till sist, var det faktum att filmen strävar efter att vara en komedi. Nja, sa min kompis när jag nämnde detta, en svart komedi är det ju. Kanske, men problemet är att det endast är ett fåtal scener som platsar i denna genre. Resten är för allvarligt uppbyggda. Det sägs att man kan skämta om allt. Förmodligen är det så, men då måste man kunna behärska denna svåra konst till fullo, vilket inte Anders Thomas Jensen gör.