Admission 2013

En romantisk komedi med Tina Fey som stel syokonsulent och Paul Rudd som hennes tillbakalutade uppvaktare låter som upplägg ganska pajigt. Men faktum är att den här filmen har oväntat fler lager än vänta, vilket både är en tillgång men även till dess nackdel när det hela blir för spretigt och ofokuserat.

Inledningsvis är det ganska stereotypt med Fey som en lite mer vuxen och tråkig version av sin "30 Rock"-karaktär, som självfallet skyr barn som pesten och ser poesikvällar med sin brittiska tölp till sambo (Michael Sheen) som veckans höjdpunkt. Även Rudd introduceras som den lite charmigt alldagliga, bekymmerslösa killen han spelar i sömnen.

Men när Rudds lärare presenterar Fey för en sökande kandidat till hennes prestigefyllda Princeton - och avslöjar att han kan vara hennes sedan länge bortadopterade son - så händer något. Inte bara i handlingen utan hos rollfigurerna. De oväntade såväl som ovälkomna moderskänslorna blir i kombination med ett plötsligt singelliv samt press från sitt arbete en hetsig känslokompott.

Här får Fey ge prov på att hon vid sidan om sina påtagliga komiska talanger faktiskt kan agera. Det är visserligen inget drama av Meryl Streep-tyngd men visst känner man för henne. Samma sak för Rudd som tar ett välbehövt steg ifrån sin tjatiga komedipersona och gör en ensamstående pappa med en fejkad koll på tillvaron.

Här finns spännande sidointriger som ges underligt för lite/mycket utrymme. Exempelvis Feys rivalitet med en kvinnlig kollega, eller Rudds dysfunktionella relation med sin adoptivson. Någonstans verkar man vilja få den lite konstlade kärleksaffären mellan stjärnorna till den stora huvudintrigen, något som varken känns motiverat eller funkar särskilt väl.

I slutändan blir det ändå skådespelarna (inklusive starka birollsinnehavare som Sheen, Lily Tomlin och Wallace Shawn) som räddar ett haltande manus. Karen Croner (hennes första manus på 15 år!) är inte oäven med stabil dialog men har svårt att jonglera alla teman från Jean Hanff Korelitz roman som filmen bygger på.

Regissören Paul Weitz är en synnerligen ojämn regissör som gett oss starka komedier som "American Pie" och "Om en pojke" men även skit som "Meet the Parents: Little Fockers". Denna hamnar någonstans emellan - ingen framtida klassiker men heller ingen skitfilm. Värd en titt för några roliga ögonblick, fina scener och tilltalande skådespelare.