After We Fell 2021

”After We Fell” beskriver istället en jojo-rörelse, ett sisyfosarbete om man hellre vill – Hades/underjordstematiken har relevans här – av eviga duster mellan två högspända protagonister vars känslomässiga komplexitet får huvudkaraktärerna i ”Fifty Shades of Grey” att framstå som Barry Lyndon. Nämnda verk är dessvärre också relevant i sammanhanget eftersom After-serien (det finns alltså flera) har jämförts med E.L. James sinnesrubbat inkomstbringande tantsnuskimperium.

Men vi tar det från början. Tessa (Josephine Langford) och Hardin (Hero Fiennes Tiffin, jodå, han är släkt med de hyperbegåvade skådespelarbröderna Ralph och Joseph Finnes, fast just det är däremot helt betydelselöst i sammanhanget) är djupt förälskade. Hon är blond, fager, brådmogen och god på alla sätt som går att föreställa sig. Han är brittisk, trulig och djupt sysselsatt med att upprätthålla en schablonmässig bad-boy-flickidol-fast-ändå-känslig-dessutom-med-litterära-ambitioner-persona vars bäst före-datum passeras i nivå med förtexterna.

Ja, Hardin bär på ett mörker som Tessa, i den mån det går att utläsa tankeförmåga hos karaktären överhuvudtaget, verkar betrakta som ett nödvändigt ont. You can't live with them, you can't shoot them heller. Hon tvingas förhålla sig till ständiga svartsjukeutbrott och allmänt tjurigt beteende, själva wikipedia-definitionen av toxisk maskulinitet, som ingen resonabel människa skulle acceptera i mer än en kvart om det inte vore för att Hardin ÄR SÅ HET samtidigt. Att han lackar ur för att en servitör flirtar med henne är inte värre än att det går att reparera med lite sex senare. Och så håller det på.

Det liggs alltså en hel del, men naturligtvis hade inte gått att motivera filmupplevelsen eller produktionen ens om de scenerna hade varit av värde. Här förstår man åtminstone var liknelsen med ”Fifty Shades” kommer ifrån. Fast det är å andra sidan ingen överavancerad analys, dialogen, musikvalet och allt annat som hörs och syns på duken ekar av precis samma sorts skämskuddeutlösare.

Visst har Tessa sina tvivel angående Hardin, det är förmodligen meningen att vi ska identifiera oss med hennes ambivalens, och det kanske lät bra på papperet. Eller ja, det där papperet var ju som sagt fanfiction om Harry Styles. I praktiken är det hursomhelst obegripligt att hon inte dumpar honom ögonaböj. Jag har lyckligtvis inte sett de föregående delarna, men förstår att det här har pågått serien igenom. Och det kommer mera. ”To be continued” hotar en textremsa med när allt äntligen är över.

Här kan eventuella läsare (förhoppningsvis finns inga sådana eftersom alternativet ju skulle innebära att fler människor än jag känner till den här filmen) invända att förbittrade filmrecensenter ska ge blanka fan i att lustsåga Hollywood-produktioner som uppenbart är hårdriktade mot en tonåring publik. Till mitt försvar så finns det ingen lust överhuvudtaget inblandad i skrivandet av den här texten.

Dessutom förtjänar den där tonåriga publiken oändligt mer raffinerade kärlekshistorier än så här – en kritikerhållning som går ut på att den genomsnittliga femtonåringen bör hålla till godo med ”After We Fell” är att likställa med förakt mot hela den folkgruppen, och sådant är inte fashionabelt längre.

Nu intar vi krashställning inför nästa del. ”After we smacked the ground and received an even lower score on Rotten Tomatoes” (den förra filmen i serien ligger på stadiga 14 procent), kanske den kan heta. Jag har redan anmält mitt ointresse för redaktören.