The Age of Adaline 2014

Vi får först möta Adaline (Blake Lively – "Gossip Girl", "The Town") i nutid, år 2014. Hon skaffar sig falska ID-handlingar och är på väg att byta namn – och det är uppenbart att det inte är första gången. Anledningen är att hon egentligen är 106 år gammal, men ser ut som 29. 

En bilolycka för länge sedan förändrade allt för Adaline. Genom ett blixtnedslag då hennes hjärta slutat slå, hände något som forskarna inte kommer att hitta svar på förrän år 2035 – hon slutar att åldras. När FBI några år senare får upp ögonen för den mystiska kvinnan bestämmer hon sig för att en falsk identitet är den enda lösningen. Hennes liv blir en flykt undan att bli upptäckt, något som gör att hon aldrig mer kommer att kunna behålla sina vänner eller kärlekar någon längre tid. Det blir ett ensamt liv. 

Efter en snabb tillbakablick – gjord som torr en historielektion, med en rätt irriterande berättarröst – är vi tillbaka vid nyårsafton år 2014. När Adaline lämnar en fest stöter hon ihop med Ellis (Michiel Huisman – "Game of Thrones", "Wild"), en man som vägrar acceptera hennes nej till en date, eftersom han är säker på att det finns kemi mellan dem. Adaline har svårt att motstå den karismatiske mannen, trots att hon vet att inget kan hända mellan dem. Och det är detta som är den värsta paradoxen med hennes öde – att hon, som har all framtid i världen, vet att det aldrig kan finnas en morgondag för henne och männen hon faller för. 

En film som handlar om en kvinna på över 100 år, måste göra flera svåra val om vad som ska visas. Vi stiftar bekantskap med Adaline 77 år efter olyckan och över 60 år efter att hon börjat leva under falsk identitet. Det är mycket som hänt under de åren som format vem hon är, och självklart kan vi inte få ta del av allt. Därför kan det kännas bortkastat att tid slösas på torra fakta från tiden före olyckan, samt överförklarandet av de tekniska detaljerna i hur hon slutar åldras. Istället är det scener som de när bekanta säger att hon och hennes dotter ser ut som systrar, eller när hon blir stoppad av polisen som inte tror att hon faktiskt är 45 år, som gör att vi får en bättre bild av hur svårt hennes liv som odödlig måste vara. Mer sådant hade filmen tjänat på. 

Den Adaline vi får lära känna i nutid har dragit sig tillbaka från nästan alla mänskliga kontakter, men lever ändå i sin hemstad San Francisco – något som kan anses lite dumt av någon som inte vill stöta ihop med människor hon känner.  

Hon känns oerhört sval och nästan känslolös, något som kan förklaras som en försvarsmekanism för att inte komma folk för nära inpå livet. Men trots att det går att förstå att hon blivit sådan går det inte komma ifrån att denna version av Adaline är en ganska ointressant person. ”Jag har en hund” är det enda hon säger när Ellis ber henne att berätta mer om sig själv. Knappast tillräckligt för att få honom att förklara sin eviga kärlek inom loppet av ett par dejter. 

Men vi måste vara tacksamma för att han vill presentera henne för sina föräldrar så snart, för det är i föräldrahemmet och framför allt i mötet med pappa William (Harrison Ford), som filmen får en nerv och sinnesrörelse den tidigare saknat. Ford får inte särskilt många minuter på duken, men han visar vilken skillnad en skådespelare av den kalibern kan göra. Här upprörs känslor som Lively och Huisman inte lyckats framkalla under hela första halvan av filmen. 

Det finns alltid en del tveksamheter med berättelser som rör det övernaturliga. Framför allt ställer jag mig frågande till att Adaline vid sin avancerade ålder skulle falla för en man i 30-års åldern. Det är ju bara hennes kropp som inte åldrats, erfarenheterna hon samlat på sig är många fler än för en normal 29-åring. Men även om hon kanske inte skulle trånat efter andra hundraåringar (det hade nog ingen velat se), så hade det varit mer logiskt om mannen som får henne att ändra reglerna hon satt upp för sig själv och hållit i decennier, var åtminstone 50-nånting med ett oerhört fascinerande liv bakom sig, som kan matcha hennes bättre. 

Det ytliga i den centrala kärlekshistorien gör att "The Age of Adaline" får alltför många drag av melodrama, och den kan inte hålla sig borta från att bli riktigt smörig emellanåt. Men den relativt annorlunda premissen, som får oss att fundera över hur vi skulle hantera en situation som Adalines, och de starka scenerna där Ford är med, gör att det är en helt okej film att slösa bort ett par timmar på.