Agnès stränder 2008

Den franska regissören Agnès Varda fick sitt stora genombrott med den underbara "Cléo från 5 till 7" under den franska nya vågen samtidigt som regissörer Claude Chabrol, François Truffaut, Chris Marker och Jean-Luc Godard. De tog filmskapandet till nya nivåer och vågade bryta sig loss mot gamla konventioner. Filmer gjordes snabbt och enkelt och bubblade av nyskapande kreativitet. Det samma kan sägas om Agnès Vardas egen självbiografiska dokumentär "Agnès stränder". Fem minuter ur hennes film rymmer mer kreativitet och nytänkande än 90 minuter valfri svensk långfilm på 00-talet.

Stranden är central i Agnès Vardas liv och hit återkommer hon i verkliga livet och i dokumentären. Hon berättar sin historia med hjälp av rekvisita och dekor på stranden och bygger upp scener rekonstruerade ur barndomen. På så sätt kan hon gå in och ut i sin egen historia och kommentera vad som händer. Samtidigt klipper hon in scener ur sina egna filmer, vilka ofta är inspirerade direkt ur hennes liv. Infallen är många och tempot högt. Vissa saker har mer betydelse, andra är "parenteser" som hon själv uttrycker det. En parentes är att hon gjorde den första provfilmen med en ung Harrison Ford i Kalifornien (å han dyker upp i dokumentären och säger hej), en annan är att hon hängde med Jim Morrison eller att hon fotar Fidel Castro på Kuba. Regissören Chris Marker är med i filmen i formen av en stor tecknad katt och när hon vill visa stämningen på hennes lilla filmbolagskontor, bygger hon upp en strand, på en gata, och tar ut alla möbler och datorer dit. Sen börjar det regna.

Det är knasigt och lekfullt och filmens röda tråd kan tyckas full av öglor och knopar och trassel. Men, precis som när hon vill visa sitt intresse för cirkusen i barndomen och bygger upp en trapetsställning på stranden där akrobaterna slänger sig i luften och fångar varandra, så slänger hon upp scener och fragment ur sitt liv, som får göra en volt, bara för att galant tas emot och falla på plats i den stora helheten. Det kan vara att laga nät hos fiskarna på Korsika, skaffa sin första kamera, hänga med hippies och Black Panthers i USA, aktivera sig inom kvinnorörelsen eller bara göra ett litet miniporträtt av några personer hon tycker om, så de också får vara med i filmen.

Störst av allt i filmen är dock familjen. 1958 träffar hon regissören Jacques Demy. Agnès Varda har redan ett barn, skådespelerskan Rosalie Varda, och de får sonen och skådespelaren Mathieu Demy. "Agnès stränder" är lika mycket en minnesresa, som en hyllning till maken och barnen (vilka ofta hade roller i hennes filmer och på sätt och vis växte upp på duken). Jacques Demy avled 1990 i sviterna av AIDS men hon han spela in filmen om hans barndom och uppväxt ("Lille Jacques från Nantes") bara tio dagar innan han dog.

En styrka i Agnès Vardas skapande är antagligen att hon inte hade sett så mycket film när hon blev regissör, endast 10-15 stycken innan hon fyllt 25 år. Därför fanns inga begränsningar eller pretentioner i hennes verk. Hon gjorde som hon ville. Hon verkar fortfarande befriad från allt vad konventioner, folks tyckande och smak, jante, och "så där kan man väl inte göra"-mentalitet heter. Vid 81 år gammal är hon mer vital och uttrycksfull än regissörer hälften, ja, en fjärdedel av hennes ålder är. Hurra för Agnès Varda!