Agnus Dei 2016

”Agnus Dei” belyser ett länge negligerat krigsbrott - Röda arméns systematiska och sanktionerade våldtäkter under andra världskriget. Filmen utspelar sig vintern 1945 i efterkrigstidens Polen där den franska läkaren Mathilde Beaulieu (Lou de Laâge) tar hand om skadade franska soldater vid röda korsets sjukhus. En dag dyker en ung nunna till sjukhuset och ber henne om hjälp att rädda livet på en allvarligt sjuk syster vid det närliggande klostret. Väl där tvingas Mathilde inse att krigets fasor har nått även det hon trott var en helig fristad.

Mathilde förlöser en höggravid nunna med kejsarsnitt efter att i hemlighet ha lämnat militärsjukhuset och tvingas samtidigt till tystnad då abbedissan (den strålande Agata Kulesza från “Ida”) oroar sig för att de skamfyllda nyheterna ska sprida sig i bygden. Men övergreppen visar sig vara en gemensam hemlighet för flera av nunnorna som döljer sina magar så länge det är möjligt och Mathilde tar snart ensam på sig uppdraget att bistå dem i hemlighet, med risk för sitt eget liv.

Agnus Dei, ”guds lamm” riktar på ett sällsynt sätt blicken mot kvinnornas historia i krigstid som så ofta fallit ur både historieskrivning och krigsfilmer. Den lyfter ämnet våld mot kvinnor som krigshandling, vilket tyvärr är lika vidrigt aktuellt än idag. Filmen skildrar skickligt den osäkra tidens utsatthet och maktlöshet ur ett kvinnoperspektiv och vi får uppleva hur den självständiga Mathilde ständigt tvingas leva med det överhängande hotet om övergrepp varje gång hon stoppas vid en vägkontroll med sin ambulans.

De karga, tysta, snötäckta barrskogarna och klostrets kala, grå stenväggar agerar en både vacker och passande kylig fond till den strama berättelsen. Lou De Laâge får ut det mesta ur en relativt platt huvudrollskaraktär medan den i övrigt nästan uteslutande kvinnliga skådespelarensemblen gör en förträffligt lågmält insats med att skildra stora känslor bakom sänkta blickar. 

Men trots kraftfullt stoff så bränner filmen aldrig till. Det finns något stelt och pliktskyldigt över regissören Anne Fontaines filmatisering som aldrig tillåter publiken att kliva in i berättelsen till fullo, aldrig nyttjar kontrasten mellan det råa, smutsiga kriget och klostrets tystnad, mellan religionens dogmer och den laglösa krigstidens synder. De hemligheter nunnorna bär på hanteras inte med samma vördnad och vikt som i Paweł Pawlikowskis förvisso svårjämförliga ”Ida”. 

”Agnus Dei” är på många vis en viktig historia om humanism, tro och tvivel i mörka tider, men den tråcklar sig aldrig riktigt ur sitt stela skal, vilket är synd. Att ge en röst åt krigets tysta offer och ställa både gud, kyrkan och soldaterna till svars för lidandet bäddar för en kraftfull och angelägen film, men det bör göras med en starkare röst än denna.