Ajami 2009

Regissörerna Scandar Copti och Yaron Shani har med "Ajami" gett sig i kast med en mörk skildring, präglad av våld och olösta familjekonflikter. I centrum står den trettonåriga pojken Nasri och hans familj. Efter en olycklig incident blir de något oväntat måltavla för en beduinklans hämnd.

Som filmens namn också antyder utspelar sig handlingen i stadsdelen Ajami, i den israeliska hamnstaden Jaffa. Som något symboliskt med sin kulturella mångfald kan sägas avspegla den bräcklighet som pyr under ytan. Här lever bokstavligt talat kristna, muslimer och judar, sida vid sida.

Och kanske som ett svar på just detta, blir filmen föremål för en rad perspektivbyten. Det redan tillspetsade skruvas ett ytterligare varv. Vilket tyvärr varken ger mig som tittare fler beröringspunkter eller nya infallsvinklar.

Vid ett par tillfällen är intrigen ändå på väg att lyfta. Som när Nasris äldre bror Omar tar lagen i egna händer och försöker lösa familjekonflikten. Han ska jobba ihop pengarna och betala loss familjen. På vägen möter han Malek, en palestinsk pojke från ett flyktingläger. Även han kämpar, mamma är sjuk och behöver opereras om hon ska överleva. Och som i många konflikthärdar finns också mänskliga möten, som liksom sker bakvägen. Där relationer och verkligheten för en stund framträder i ett annat ljus.

Men det blir inte bättre än så. Två timmar är på tok för långt. Särskilt med tanke på att handlingen bara blir rörigare och pratigare ju längre dramat framskrider. Lite berör, trots att det alltså inte saknas vare sig blod, tårar eller ilska. På sätt och vis känns delar av filmen just som en intern angelägenhet, snarare än riktade till en publik. Allt och lite till har tagits med. Vilket inte bara blir tidsmässigt kontraproduktivt, utan helt enkelt för mycket.