Alex Cross 2012

Alex Cross. Det är huvudkaraktären i en serie romaner av James Patterson och två gånger tidigare har historier om denna polis och psykolog filmatiserats. "Och han älskade dem alla" och "I spindelns nät" är två ordinära men habila deckare med Morgan Freeman som Cross. I denna nya film, åtminstone tänkt att vara bara den första av flera, har Tyler Perry tagit över rollen som Alex Cross. Det är lite som att se Haber göra Beck efter Gösta Ekmans gestaltningar av samma karaktär, och det är ingen positiv parallell.

För Tyler Perry är då rakt ingen Morgan Freeman, inte någonstans. Han saknar tyngden, trovärdigheten och framför allt talangen för att bära upp en film. Någon film, misstänker jag, men det är helt kört när det gäller en såpass tunn sak som "Alex Cross". Då hjälper inte heller några bra skådespelare i stöttande roller, för varje Rachel Nichols och Edward Burns finns ändå en överspelande Matthew Fox eller parodisk Jean Reno eller John C McGinley som är fruktansvärt sammanbiten men ack så svår att ta seriös efter sina år med "Scrubs".

Speciellt Matthew Fox är synd att skåda, känd från "Lost" fast utan mycket till karriär efteråt, har han ändrat utseende och verkligen gått in i rollen och jag tror han är en bra skådespelare egentligen, men allt arbete går förlorat när han i sin skurkroll måste stirra psykopatiskt och uttala sådant där vi har hört så många gånger förut.

För manuset är naturligtvis det stora problemet här. Fox spelar en ganska speciell mördare, snart döpt till Picasso. En egensinnig man med ett specifikt uppdrag, vars vägar korsas med Alex Cross och dennes team, och utlagda trådar leder till en stundom intensiv jakt som slår tillbaka på teamet. Picasso visar sig nämligen vara mindre nöjd med historiens utveckling och en gammal hederlig mördarjakt utvecklar sig till något som sannolikt involverar ordet hämnd.

Låter det spännande? Intressant? Personligt? Det är det inte. För det tillför inte genren något som helst nytt. Vi har sett det förut, många gånger, såväl på film som i diverse deckareserier på TV. Det personliga blir heller aldrig personligt, för det är grepp samma gamla grepp som används om och om igen. Vilket kanske, eventuellt, kan ursäktas om det görs dugligt och hyfsat snyggt (lite som de båda tidigare filmatiseringarna om Alex Cross) men den här filmen saknar helt dessa ursäktande kvalitéer.

Nej, det finns inga ursäkter.