Alex Strangelove 2018
Synopsis
Avgångseleven Alex Truelove har allt – betygen, flickvännen och en brokig skara roliga vänner. Allt flyter på tills Alex bestämmer sig för att bli av med oskulden. Han träffar Elliott, en gullig och självsäker gaykille som inte gör någon hemlighet av att han är förtjust i Alex – som kanske, eller kanske inte, känner samma sak. Alex kastas ut på en underhållande upptäcktsfärd där han utforskar sig själv och sin sexualitet, och inser att kärleken är lika förvirrande som resten av uppväxten.
Info
Underhållande om att komma ut i high school
Att gå i high school, försöka förlora oskulden OCH upptäcka att man är gay är aldrig lätt, åtminstone inte på film. Den här tonårsrullen liknar många andra i genren men lyckas både underhålla och ta de stora känslorna på allvar.
Det är lite underligt och framför allt orättvist när två så pass lika filmer som ”Alex Strangelove” och ”Love, Simon” släpps nästan samtidigt. Det är ju sällan till aldrig som såväl Netflix- som biopubliken erbjuds high school-film om en tonårspojkes sexuella uppvaknande och komma ut-process. Å andra sidan kan det vara ett sunt tecken på att man äntligen vågar satsa på film för de unga som sticker utanför normen.
Trots uppenbara likheter så har ”Alex Strangelove” (efter regissören Craig Johnsons originalmanus) sin egen story och huvudperson. Här är ligger fokuset på oskulden Alex (Daniel Doheny) och hans relation med bästisen tillika flickvännen Claire (Madeline Weinstein). I samband med stressen inför deras planerade debutsex så träffar Alex dessutom jämnåriga gaykillen Elliott (Antonio Marziale, ”Altered Carbon”) - och en oväntad gnista tänds.
Det är beundransvärt och välkommet att skildra tonåringar med den värme och respekt som Johnson, som tidigare skildrade vuxen homosexualitet med andra problem i underskattade ”The Skeleton Twins”. Liksom där finns här bland en del flams och trams ett moget beslut att ta de svajiga känslorna på allvar. Trevandet, ångesten och frustrationen i att försöka finna sig själv, vem man är och vad man gillar.
De tre huvudpersonerna är välutvecklade och ofta trovärdiga, även om Elliott gärna kunnat få mer speltid. De unga skådespelarna är sympatiska och speciellt Doheny och Marizale har fin kemi. Nämnvärt är också att rollfiguren Claire utformats till mer än en personlighetsbefriad ”flickvänstyp”. Det är en charmig och stundtals fyndig film med en fin, gullig upplösning som är svår att värja sig ifrån.
Det enda problemet är egentligen att den liknar så många andra high school-filmer. Mycket är välbekant - de nördiga kompisarna, gaykillens överviktiga men kloka väninna, animerade dagdrömmar, popkultur-referenser (särskilt de till klassiska filmer i genren), indiemusiken, festandet som eskalerar i fyllor och drogrus, etc. Vi har sett det förut och trots flera fyndiga idéer så blir den överhängande känslan av déjá vu svår att skaka av sig.
Med det sagt så är ”Alex Strangelove” en ovanligt tänkvärd tonårsfilm med en befriande frånvaro av pubertal grabbhumor och tröttsam objektifiering. Det är en film som är underhållande, är lätt att tycka om men framför allt har ett simpelt men alltid relevant budskap om att vara sig själv och stå för den man är. Ett starkt tema som alla unga - och de som varit unga - kan relatera till oavsett sexuell läggning.
Trots uppenbara likheter så har ”Alex Strangelove” (efter regissören Craig Johnsons originalmanus) sin egen story och huvudperson. Här är ligger fokuset på oskulden Alex (Daniel Doheny) och hans relation med bästisen tillika flickvännen Claire (Madeline Weinstein). I samband med stressen inför deras planerade debutsex så träffar Alex dessutom jämnåriga gaykillen Elliott (Antonio Marziale, ”Altered Carbon”) - och en oväntad gnista tänds.
Det är beundransvärt och välkommet att skildra tonåringar med den värme och respekt som Johnson, som tidigare skildrade vuxen homosexualitet med andra problem i underskattade ”The Skeleton Twins”. Liksom där finns här bland en del flams och trams ett moget beslut att ta de svajiga känslorna på allvar. Trevandet, ångesten och frustrationen i att försöka finna sig själv, vem man är och vad man gillar.
De tre huvudpersonerna är välutvecklade och ofta trovärdiga, även om Elliott gärna kunnat få mer speltid. De unga skådespelarna är sympatiska och speciellt Doheny och Marizale har fin kemi. Nämnvärt är också att rollfiguren Claire utformats till mer än en personlighetsbefriad ”flickvänstyp”. Det är en charmig och stundtals fyndig film med en fin, gullig upplösning som är svår att värja sig ifrån.
Det enda problemet är egentligen att den liknar så många andra high school-filmer. Mycket är välbekant - de nördiga kompisarna, gaykillens överviktiga men kloka väninna, animerade dagdrömmar, popkultur-referenser (särskilt de till klassiska filmer i genren), indiemusiken, festandet som eskalerar i fyllor och drogrus, etc. Vi har sett det förut och trots flera fyndiga idéer så blir den överhängande känslan av déjá vu svår att skaka av sig.
Med det sagt så är ”Alex Strangelove” en ovanligt tänkvärd tonårsfilm med en befriande frånvaro av pubertal grabbhumor och tröttsam objektifiering. Det är en film som är underhållande, är lätt att tycka om men framför allt har ett simpelt men alltid relevant budskap om att vara sig själv och stå för den man är. Ett starkt tema som alla unga - och de som varit unga - kan relatera till oavsett sexuell läggning.
| 10 juni 2018 15:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Alex Strangelove
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu