Alfie 2004

Genom att tala rakt in i kameran guidar han oss genom sin vardag, bjuder på knep och tricks, med mera. Sakta avslöjar han också en annan sida av sig själv, playboyen Alfie har svårt för det här med att komma kvinnor riktigt nära, han dumpar dem hellre än ger sig in på det här som kallas ”kärlek”.

Alfie består av en serie episoder ur en ganska miserabel killes liv. Det känns lite som att läsa någons dagbok där varannan sida saknas. Jag saknar en röd tråd, det känns osammanhängande. Så fort något oväntat händer i Alfies bekymmersfria liv – som att ”den” börjar strejka, eller att han råkar göra bäste vännens flickvän på smällen – kan man börja ana en intressant vändning. Men nej! En ny tjej dyker upp, fångar Alfies intresse, och hans tankar vandrar iväg åt ett annat håll och den där intressanta knappt påbörjade intrigen faller i glömska.

Filmen är en remake på ”Fallet Alfie” från 1966, en film som fick flera Oscarsnomineringar och vann prestigefyllda priser såväg på Golden Globe-galan som Cannesfestivalen. Då spelade en 33-årig Michael Caine huvudrollen, nu är det den lika gamle Jude Laws tur. Hur Caine skötte sig i sin roll låter jag vara osagt då jag inte har sett originalfilmen. Law däremot gör sig riktigt bra som charmören och kvinnotjusaren, han har helt klart utseendet på sin sida och även klädavdelningen har gjort sitt bästa för att förse karaktären med trendiga outfits, för det är ju det som gör Alfie till den han är – yta och änu mer yta. Jag har visserligen svårt att se den olycklige killen bakom, han som längtar efter något mer än meningslösa ligg. Honom lyckas Jude Law aldrig riktigt släppa fram, vilket är synd för det hade kanske gett filmen det djup som nu saknas.

”Alfie” hade fungerat bättre som en enkel, halvkorkad romantisk komedi, något i stil med ”Sweet Home Alabama” fast med en kille i huvudrollen som omväxling. Tyvärr saknar filmen både humor och romantik.

Filmen avslutas med en väldigt passande replik, som även fått pryda postern. Jude Law funderar över livet och kärleken, och innan han vandrar bort ställs frågan: ”What’s it all about?”. Jag lämnar biografen och tänker detsamma: ”Vad handlade det här om…?”.