All Eyez on Me 2017

Jag var fjorton år gammal när Tupac dog, och jag grät som Lille Skutt när en klasskompis levererade beskedet (via stationär telefon – googla!). Sex dagar tidigare hade rapparen blivit skjuten i Las Vegas, bara timmar efter att han tillsammans med ett månghövdat entourage misshandlat en gängmedlem i en hotellobby som hämnd för en tidigare smyckestöld.

 

Det kausala sambandet mellan de två händelserna – attacken på Orlando ”Baby Lane” Anderson och skottlossningen – framstår för mig som självklart. Oaktat alla konspirationsteorier som fortfarande florerar kring Tupacs död är jag av uppfattningen att mordet var en nästan ögonblicklig vedergällning utfört av tungt kriminella med Anderson i spetsen och att rapparens mångåriga flört med gangsterkulturen övergått i en hybris som gjorde honom övermodig och blind för konsekvenser. Krasst uttryckt kan man säga att hans bluff blev synad av riktiga gangsters. Inte ens en av världens största stjärnor kan damma på en gängmedlem ostraffat.

Miljoner fans världen över tror på andra omständigheter, och det har som bekant producerats både dokumentärfilmer och böcker i ämnet. Alla har rätt till sin teori. ”All Eyez On Me”, den hett emotsedda filmen om Tupac Shakurs liv, tar däremot ingen ställning i frågan överhuvudtaget. Det är lite snopet, och på ett sätt symtomatiskt för en film som genomgående offrar fördjupning till förmån för redovisningsplikt. Filmen har föregåtts av en djupt problemtyngd produktion där både anklagelser om manusstölder och regissörsbyten på oklara premisser har varit vardagsmat. När röken hade lagt sig satt den i långfilmssammanhang relativt oprövade Benny Boom i regissörsstolen, detta trots att Shakurs dödsbo uttryckligen ville att John Singleton (”Boyz n the Hood”) skulle axla ansvaret.

Benny Boom har ungefär en miljon musikvideos på sitt CV, något som märks tydligt i de sekvenser där Tupac röjer loss på scenen, vare sig han bjuder upp Biggie Smalls för några gästverser eller spottar svavel över den dåvarande expresidentens fördömande av våldsamma låttexter. De scenerna svänger ordentligt och framkallar nästan omedveten sittdans i biofåtöljen hos undertecknad. Annars har Boom ett enormt antal korta – ibland abrupta, lätt tafatta – dialogscener att förhålla sig till. Manuset till ”All Eyez On Me” har nämligen ordentligt höga anspråk på att skildra allt av vikt i rapstjärnans liv, från vaggan till graven. För den som är förtrogen med Tupacs livshistoria är det mestadels en fröjd att bocka av händelseförlopp och individer i det namnkunniga persongalleriet, men med den heltäckande ambitionen följer ofrånkomligen en tendens att skrapa på ytan och bara undantagsvis stanna upp och fokusera.

Det problemet är förknippat med den biografiska genren i allmänhet men blir extra tydligt här. Å andra sidan lyckas filmen med sin mosaik av ögonblicksbilder att förmedla det motsägelsefulla personlighetsdrag som kanske mer än något annat utmärkte Tupac. Ena stunden misogyn och gangsterromantisk, andra uttalat feministisk och en politiskt medveten ledargestalt med obegränsad potential. Livsbejakande och osedvanligt karismatisk, hatisk och konfliktsökande, Shakespeare-citat och slagord från Svarta Pantrarna omvartannat.

Att bara fastslå att porträttlike – det blir efter ett tag nästan kusligt – Demetrius Shipp Jr. lyckas med att förmedla dessa sidor vore en grov underdrift. Det är ett högljutt genombrott från en doldis som härmed antagligen har gjort sig omöjlig för alla andra roller än just Tupac i framtiden, men det är i så fall femton minuter i strålkastarljuset som bräcker det mesta i genren. Stundtals upplever jag att det är Tupac själv som återskapar sitt eget liv på vita duken, och både Benny Boom och publiken ska tacka Shipp Jr. för att han kompenserar för det något yxiga tempo som präglar filmen som helhet.

Jag hade i egenskap av gammalt fan gärna sett att ”All Eyez On Me” varit tydligare på vissa punkter, eller åtminstone uttalat ambivalent – som det nu är hastas det förbi en del konflikter och händelser i en takt som antyder beröringsskräck. Bakgrunden till East Coast/West Coast-konflikten hade kunnat göras mer begriplig, en del personer, däribland Tupacs fru, är märkligt frånvarande i filmen (kanske av juridiska skäl), diverse småsaker som kanske bara stör någon som är ohälsosamt insnöad på hela Tupac-mytologin. Vi är ju visserligen några stycken.

Att i eftertexterna lista den absurda mängden postumt utgivna album som en bedrift av Tupac är däremot helt galet – det vet ju varenda kotte att Suge Knight desperat gav ut allt undanstoppat material han kunde hitta av rent ekonomiska skäl, inte alls alltid till den bortgångne rapparens fördel.

Den storväxte gangstern/skivbolagsbossen dyker upp i ett antal scener som hör till de obehagligaste i filmen, och hela berättelsen om Tupacs tid på Death Row får ”All Eyez On Me” att anta karaktären av en (komprimerad) gangsterskröna signerad Martin Scorsese.

Den filmen skulle man också vilja se.