All Inclusive 2017

Jag blev så glad av att läsa om ”All inclusive”, en svensk semesterkomedi om en äldre kvinna spelad av Suzanne Reuter och hennes två döttrar. Reuter som är så bra, äntligen i en huvudroll igen och i en komedi dessutom. Och finns här möjligen en välbehövd feministisk touch bland alla grabbiga buskiskomedier Sverige producerar? Sen såg jag filmen. Och blev så ledsen.

Ledsen inte bara för att den missade möjligheten utan även för att det är sådan här film som smutsar ner svensk film, som gör att folk säger saker som ”svensk film är så dålig”. Den smutsar ner komedier och filmer om och av kvinnor. Jag har inte sett det danska originalet från 2014 filmen bygger på men jag kan inte tänka mig för allt i världen att danskarna är lika tafatta när det kommer till humor.

Jag förstår att den här typen av film kräver att rollfigurerna snuddar lite på stereotyper, att man behöver slänga in lite publikfriande slapstick, och att det känns nödvändigt att peta in en kärlekshistoria i det hela. Men måste det vara så ofantligt dåligt. Vissa dåliga filmer går att beskriva mer välformulerat men ”All inclusive” förtjänar inte några fina ord eller fraser. Den är bara dålig.

Och jag blir så ledsen. För här har vi Reuter, en av Sveriges bästa och roligaste skådespelare, förpassad till en otacksam roll som sköra, 60-åriga Inger. Reuter, som är perfekt när hon är sådär sylvass och kaxig, får här beklaga sig över allt hela tiden och tycker det är hennes fel så fort något går åt pipan. Det är svårt att veta vem det är mest synd om - Inger eller Reuter.

Sedan har vi en annan begåvad skådespelare, Liv Mjönes, som här får spela familjens svarta får Tove, en strulfia som är så hopplöst lik en karikatyr att hon lika gärna kunnat heta just Strul-Fia. Mjönes kämpar för att blåsa lite liv (och humor) såväl i karaktären som filmens sitcom-liknande story men har förbannats med ett manus vars humor är i desperat behov att burkskratt för att kamma hem sina poänger.

Jennie Silfverhjelm, som den andra, snobbiga systern, har dock inte samma komisk tajming eller talang som sina motspelare. Men det spelar ingen roll. Karaktärerna, skämten och inte minst intrigen - systrarna ska pigga upp sin bedragna mamma på charterresa och fixar ihop henne med en luttrad bartender - pendlar mellan genanta, irriterande och tråkiga.

Här finns så mycket talang som hade kunnat använts i något mycket bättre. Jonas Karlsson spelar ensamstående pappa som verkar komma från helt annan, seriöst menad film. När denna på allvar slungar in en sidointrig om cancer blir det för mycket. Och de som tillät Jacob Erickson och Shebly Niavarani spela över som homosexuella fjollor som tagna ur en 90-talsparodi bör straffas med yrkesförbud snarast.

Det enda ”All inclusive” lyckas med är att få mig att vilja se om komedipärlor som ”Drömkåken”, ”Yrrol”, ”Livet är en schlager” och ”Miffo” där delar av den trots allt starka ensemblen får glänsa och vara rolig på riktigt. För i den här komedin finns inte mycket att glädjas åt. Den får mig till och med att nästan börja avsky de två låtar av Seinabo Sey som spelas konstant under filmen. Då blir man bara ledsen.