All Is Lost 2013

J.C. Chandor kom som från ingenstans för två år sedan med "Margin Call". En film som gav debutanten en Oscarsnominering för bästa originalmanus, och som lockade storheter som Stanley Tucci, Kevin Spacey och Jeremy Irons till sig. Nu är han tillbaka med ett totalt annorlunda och modigt projekt med Robert Redford i huvudrollen, ja i den enda rollen faktiskt.

Vi har sett Tom Hanks, James Franco och senast Suraj Sharma i "Berättelsen om Pi" i princip bära filmer själva. Den stora skillnaden ligger i orden "i princip". I "Cast Away" användes fotbollen Wilson som samtalspartner, i "127 timmar" gav videokameran Franco en anledning att uttrycka sig och Pi hade förstås Richard Parker. Samtliga nämnda filmer har dessutom en liten bit kringstory i början och slutet.

I jämförelse är "All is Lost" helt naken. Robert Redford är helt ensam på duken i hela 1 timme och 40 minuter. Förutom en kort voiceover i början får han inte fler repliker att jobba med än ett "FUCK!!!" vrålat i uppgivenhet. Klarar han av att dra in publiken och hålla dem intresserade trots detta? Utan tvekan blir svaret. Det finns faktiskt inte en enda långtråkig minut. Sådan är Redfords närvaro och så välstrukturerat är det minimalistiska och ändå så omfattande manuset.

Vår huvudkaraktär - namnlös så klart eftersom det inte finns någon annan att yttra hans namn - vaknar upp en morgon av att hans segelbåt tar in vatten. Mitt på Indiska Oceanen har den slagit emot en fartygscontainer fylld med sportskor och sprungit läck. Hålet lyckas mannen laga, men det mesta av hans utrustning är redan förstörd - radio, gps, dator med färdväg.

Vi får sedan följa honom i åtta dagar ute på havet. Hur han på olika sätt kämpar mot väder och vind medan hans situation blir alltmer prekär, och långsamt måste han acceptera att det kanske inte finns någon återvändo.

"All is Lost" innehåller både element av thriller och drama. Thriller för att det är grymt spännande att följa en man som slåss för sitt liv. Drama för att hans blick speglar de tankar som försiggår där inne - kamp, uppgivenhet, hopp och nederlag. Redford gör det rätt utan några stora gester. Ofta bara han är, och det fungerar tveklöst.

Små excentriska detaljer fungerar ibland bra, som när han innan den analkande stormen bestämmer sig för att raka sig, i ett försök att normalisera situationen. Ibland blir de oförklarliga handlingarna lite mer av irritationsmoment, som det faktum att han aldrig får för sig att sätta på sig en flytväst eller haka fast sig själv vid styrpulpeten. Detaljer kanske, men känns som missar som borde vara en självklarhet för en van seglare.

I bristen på andra karaktärer får miljön axla en stor roll. Det är förvillande hur det stora havet och den eviga himlen kan ge en så klaustrofobisk känsla trots sin enorma öppenhet. Det är vackert och skrämmande på samma gång.

Hur det till slut går för vår man vore förstås tjänstefel att avslöja här, men låt mig bara säga att det är tillfredsställande och mästerligt utfört, och ger en värdig avrundning till denna utmärkta film.