All the Boys Love Mandy Lane 2013

I den här filmen skruvas den devisen några varv när en bunt kåta collegekids åker ut till en ensligt belägen stuga på sommarlovet. I centrum av de partysugna ungdomarna från södra USA – en bunt haschrökande jocks, brats och cheerleaders som samtliga lider av överhettad sexdrift - finner vi filmens centralgestalt Mandy Lane. Mandy, avvisar kyligt varje skamligt förslag och driver grabbar till vanvett. Ett under av tonårig skönhet, blond välsvarvad, plutig och till synes omedveten om sin attraktionskraft. Naturligtvis gör hennes småsippa onåbarhet att grabbarna i gänget blir allt vildsintare i sina försök att vinna hennes gunst, till de övriga tjejernas roade förtret.

En originellt kylig inledning etablerar Lane som skolans skönhet nummer ett. Därefter börjar dödsfallen. Gängets alfahanne utmanas att hoppa i sin swimmingpool från ett tak för att imponera på henne. Den som uppmanar är Mandys skumme och efterhängsne vän Emmet som har en bokstavlig våldsam crush på henne – men fryses ut efter händelsen. Kan han ta det? Naturligtvis inte.

Regissören Jonathan Levine skildrar råheten i ungdomarnas förhållande till varandra med stor trovärdighet – bäst funkar scenerna där deras uppblåsta egon demaskeras och den panikartade osäkerheten under ytan bryter fram. Teenkulturen skildras förvånansvärt autentiskt och nästan provocerande amoraliskt. Filmens ungdomar tillhör skolans innekrets och bryr sig föga mer om att festa och knulla runt. De är också lika fula i mun som tonåringar är mest och spelas av relativt oerfarna skådespelare. Paradoxalt nog blir det ungdomarnas kaxiga brist på präktighet som gör att man känner för dem när en efter en faller offer för psykomördaren som verkar besatt av Mandy Lane.

Filmens skönhetstävlingssöta huvudperson spelad av Amber Heard är tyvärr lika uttrycksfull som en tegelvägg, vilket enbart delvis kan skyllas på Mandy Lanes mystiska och onåbara natur. Hearst spelar lika avstängt oavsett om hon snackar skit med sina kompisar, flörtar med stugans hete väktare (som påpassligt nog har en Iraktjänstgöring bakom sig och kan hantera skjutvapen) eller snubblar över lik. Filmens skådespelarmässiga insats står istället Whitney Able för – hon lyckas göra sin uberbitchiga cheerleader Chloe till en djupt osäker och sårbar tjej.

Dessvärre är den förutsägbara goreslakten inte lika kul. Visst har den sina poänger – och får det att krypa i skinnet. Men ju mer filmen lider, desto mer börjar den lovande obehagliga upptakten urarta i slapstick – vilket knappast var tanken med det hela. Filmens stora ”överraskning” borde dessutom vara ganska så uppenbar för de flesta.

Det märks att ”Mandy Lane” är en indieproduktion av en nyetablerad regissör. Filmen har ambitiösa drag och undviker några av de typiska genréfällorna som statiskt persongalleri, svart-vit moral och brölig amerikansk hormonrock i soundtracket. Men faktum kvarstår – något är avslaget. Trots fina miljöer, överraskande harmoniskt soundtrack och ett fåtal karaktärer som väcker en del sympati är filmen ett chauvinistiskt Frankensteins monster som inte håller ihop. Att blanda yttre stilelement från ”Mean Girls”, ”Hallam Foe” och ”Hostel” för att få till någon form av helgjuten upplevelse kräver en finess i regin som saknas.

Eller för att säga med bildspråk: unge Jonathan Levine krånglat in sig i en udda kostym när han istället borde nöja sig med shorts och linne.