All We Have Is Now 2014

”All We Have Is Now” handlar om de tidigare Those Dancing Days-medlemmarna Cecilia Efraimsson, Lisa Pyk Wirström och Rebecka Rolfart som tillsammans numera bildar Vulkano. Vi får följa deras resa från en källare i Skanstull till ett tak i Los Angeles och tillbaka.

Men framgången kostar och när plötsligt en av bandmedlemmarna bestämmer sig för att hoppa av, sätts vänskapen de tre tjejerna emellan på prov. Det är ett intressant och lovande band vi får bekanta oss med och jag gillar de unga kvinnorna och deras attityd till både musiken och livet. Det är fascinerande att följa en framgångssaga, om än i liten skala och jag känner tidigt att jag verkligen vill gilla detta, men också att det någonstans hade kunnat handla om så mycket mer och därmed blivit avsevärt bättre.

Det finns antydan av visst ”De kallar oss Mods”-komplex över produktionen och en ansats till att vara lite lätt samhällskritisk kan anas. Men luften går på något sätt ur, redan innan den ens gått in och då kritiken aldrig följs upp blir det inte till mer än en brydsam pust av det hela. Det här är huvudsakligen en musikdokumentär och innehåller därför såklart en hel del musik och snabba klipp från konserter och festivaler. Det är också i dessa korta kollage med sköna toner av melodiöst uppkäftig punk som filmen är som bäst och lyckas förmedla en kortvarig, men ändå härlig känsla av uppror och ungdomlig drömyra.

Alexandra Dahlström debuterar här som regissör och även om hon känns hängiven sitt projekt så lämnar tyvärr den färdiga filmen en hel del övrigt att önska. Greppet är överlag otydligt, liksom drivet på något sätt avslaget och jag vet stundvis inte riktigt vad filmen vill visa. Jag saknar dessutom mer bakgrundinfo till de tre kvinnorna i dokumentärens centrum, för när själva vändpunkten kommer - då vänskapsband ställs mot personlig och konstnärlig lojalitet, bryr jag mig tråkigt nog inte nämnvärt om någons öde.

Dokumentärfilm är inte lätt att göra, framförallt inte varianten som är filmad i realtid och handlar om en företeelse i ständig potentiell förändring. En sådan kräver mycket av regissören, bland annat att hen måste vara följsam och extremt lyhörd inför sitt material och jag säger inte att Alexandra Dahlström inte är det, men dock att hon nog kunde varit det ännu mer.

Dahlström håller i den skakiga handkameran och dramaturgin är i eftertexterna signerad delvis henne. Tanken är antagligen att det ska ge en känsla av intimitet, men tyvärr är det också delvis där det går lite snett. Tanken är visserligen god och visst skapar man sin dramaturgi även som dokumentärfilmare, men det ska inte riktigt märkas då resultatet i sådant fall riskerar att kännas för medvetet på bekostnad av känsla och sanning.

Alexandra Dahlström är ändå som sagt hängiven och verkar som regissör ha varit väldigt engagerad och närvarande. Kanske lite för mycket, varför engagemanget tyvärr inte riktigt når hela vägen till andra sidan bioduken. Dock är tempot genom hela hyfsat bra och bilderna därför aldrig tråkiga. Musiken är också på ett okonstlat sätt trotsigt trallvänlig och väcker inte minst nyfikenhet för bandet och dess framtid, vilket absolut inte är fel.