All We Imagine as Light 2024

Filmen följer tre generationers kvinnor som sökt sig till Mumbai för ett bättre liv. Introt i dokumentärfilmsstil låter olika berättarröster beskriva immigrantlivet, hur smutsigt och illaluktande första natten kändes, hur alla byar i hela landet har minst en person som flyttat dit.

 

Men storstadens dragning och besvikelser skulle kunna beskriva vilken metropol som helst. New York, till exempel, med samma glittrande ljus och hoppfulla framtid där olika religioner och etniciteter samsas på liten yta. Samma uppgångar och besvikelser; samma hårda arbete och dåliga villkor, samma byggherrar som slänger ut låginkomsttagare för att bygga skyskrapor.

 

Men filmens fokus skiftar snart till sjuksköterskan Prabha (Kani Kusruti). Hennes man har flyttat till Tyskland för att jobba på fabrik och hon har inte hört av honom på över ett år. Vi påminns om indiska kvinnors låga status och underordnande samhällsrang då det är alltför djärvt för henne att själv ringa upp sin man. Hon tycks leva i ett limbo - kommer han någonsin tillbaka?

 

I stället delar hon rum med den yngre, levnadsglada sköterskan Anu (Divya Prabha) som dejtar en ung muslimsk man, Shiaz (Hridu Haroon). Anu har moderna idéer men traditionella föräldrar. De känner inte till Shiaz utan förbereder sig på att arrangera hennes äktenskap. Att gifta sig med en muslim är otänkbart.

 

Sist men inte minst har vi Parvaty (Chhaya Kadam), en äldre kock på sjukhuset. Hon är änka och hotas av vräkning från sitt hem där hon bott i 22 år, då huset ska rivas och ge rum för lyxlägenheter. På fasaden hänger banderoller som visar vilka de är till för - unga och vackra familjer ur övre medelklassen. Kruxet är att medan övriga hyresgäster blivit omplacerade har hon inget hyreskontrakt som visar att hon verkligen bor där då hennes man skött allt sådant. (För en västerlänning tycks det kanske konstigt att 22 års hyresbetalning inte räknas som bevis, men i väst använder sig å andra sidan byggherrar av andra knep för att göra sig av med låginkomsttagare…)

 

Prabha är den sammanhållande kraften dem emellan. Hon håller ett moderligt öga på Anu, hon hjälper Partavy att hitta juridisk rådgivning, och ser efter en gravid katt som flyttat in hos dem. Hon undervisar den inflyttade sjukhusläkaren i hindi, och han hjälper henne med en ultraljudsundersökning på katten. Men när han uppvaktar henne med poesi viker hon undan. Hon är trots allt gift, även om all kontakt med mannen är en riskokare. Hon omfamnar presenten då den nog skickats av hennes man eftersom den är tillverkad i Tyskland.

 

Men filmen känns både vacker och hoppfull, trots kvinnornas förtryck. När Parvaty tvingas tillbaka till sin lilla kustby hjälper Prabha och Anu henne med flytten (och med Shiaz i släp). Livet i byn med det glittrande havet som bakgrund är en slående kontrast mot den brusande storstaden, som mest filmats inomhus i den lilla lägenheten eller i kvällens mörker mot stadens artificiella ljus.

 

Här skiner solen och det lugna tempot ger rum för eftertanke, för vila, och för att bara existera en stund utan plikter. De dansar, de dricker, och de umgås. Prabha når nya insikter i en drömsekvens med en sjöman som spolas upp på stranden, och hennes politiska uppvaknande känns som ett första steg mot att ta kontroll över sitt liv.

 

“All We Imagine As Light” har i skrivandes stund 100% positiva kritikerrecensioner på Rotten Tomatoes - en imponerande prestation - men den är inte riktigt lika högt rankad bland publiken. Kanske faller det långsamma, hypnotiska berättartempot inte alla i smaken, men har man tålamod att låta sig dras in och åka med väntar en ljuvlig, mångfacetterad filmupplevelse.