Alla helgons blodiga natt 1978

En film som kom att yngla av sig (hittills) sju uppföljare och miljontals dåliga kopior var ett lågbudgetprojekt som bl.a. innebar att folk i teamet fick slänga löv framför kameran för att upprätthålla illusionen av höst (då filmen spelades in sommartid) och vitsprejade en gammal mask föreställande Kapten Kirk från "Star Trek".

Men trots låg budget och begränsade resurser så hade unga filmskaparen (och blivande legenden) John Carpenter allt han behövde. Skådespelarna, musiken, historien och en av de mest kallblodiga, minnesvärda seriemördarna som svajat en kniv på filmduken. Trots att den stulit detaljer från Mario Bavas smått bortglömda "Bay of blood" (som även inspirerade "Fredagen den 13:e"-serien) så har "Alla helgons blodiga natt" en egen stil och stämning.

Storyn är enkel: Michael Myers är sex år när han hugger ihjäl sin storasyster på Halloween i småstaden Haddonfield. Han spärras in på mentalsjukhus men rymmer 15 år senare för att göra storstilad comeback i hemstaden där lämpligt nog tre unga tonårsflickor förbereder för en festfull kväll av tricks och godis. Gissa vilka som får oväntat besök i mörkret?

Carpenter använder effektivt handkamera och filmer ur mördarens perspektiv samtidigt som hans genialiskt simpla pianomotiv triggar upp spänningen. Mördaren Michael lurar ständigt i skuggorna, spanar på och förföljer sina offer, dyker upp och försvinner lika snabbt på oväntade ställen. Han blir bara mer skrämmande när hans doktor (lysande spelad av veteranen Donald Pleaseance, som upprepade rollen i flera uppföljare) förklarar hans beteende med att han är ondska rakt igenom, en omänsklig varelse helt befriad från samvete och känslor.

Jamie Lee Curtis, som blev The Queen of the Scream i sin första roll, är väl vald som sympatisk motpart - den klassiskt översnälla, naiva oskulden som i slutet blir den som ensam får kämpa mot Michaels våld. Finalen är i övrigt en av de bästa i sin sort, ett svettigt, intensivt och nervigt klimax med en autentisk känsla för skräck och terror.

Filmen är urmodern för slasherfilmen med fler klichéer än man kan räkna (något som friskt påpekades av "Scream" när den oblygt efterapade filmen) men som original är det en kraftfull, spännande skräckfilm med en skön 70-talsatmosfär, klassiska mordscener och en oslagbart kuslig filmmördare vars billiga kopior bleknar bort i jämförelse. En stark kultfilm som håller vilken Halloweenkväll som helst.