Alla kungens män 2006

Willie Stark (Sean Penn) är en idealistisk förkämpe för de fattiga samhällsklasserna. När han får chansen att göra politisk karriär behöver han ingen större övertalning, utan bestämmer sig för att försöka stiga i den samhällsstyrande hierarkin med motiveringen att han gör detta för att kunna förbättra levnadsvillkoren för de folkgrupper som han vill företräda. Efter att han blivit vald till guvernör visar det sig dock att det inte är så enkelt att genomföra de reformer som han lovat alla dem som lagt sin röst till hans fördel. För att utföra något i den politiska världen, måste de spelregler som gäller i denna omgivning följas. Genom journalisten och Starks närmaste man Jack Burdens (Jude Law) ögon, skildras hur Stark mer eller mindre villigt rättar sig efter de rådande omständigheterna.

Tyvärr har jag inte läst den Pulitzer-vinnande författaren Robert Penn Warrens roman ”All the King´s Men” som filmen bygger på och varken sett den filmatiserade bioversionen från 1949 eller TV-versionen från 1958 av detta litterära verk. Men samtliga texter som berör något av dessa kulturella alster menar att de alla tre handlar om en politikers uppgång och fall, eller mer konkret om hur lätt idealism kan omvandlas till korruption.

Jag gissar att samma tongångar kommer att ljuda kring 2006 års version. För Stark gör, efter att ha stigit in i samhällsmaktens centrum, avkall på många av sina tidigare ideal. Frågan är dock om det är meningen att vi skall bespotta Stark för de val han gjort eller yttra oss förstående om de val han tvingats göra. Något svar om hur Starks agerande skall tolkas får vi aldrig, då historien inte berättas ur hans, den naturliga huvudpersonens, perspektiv utan ur Burdens. Därför får vi bara se Starks yttre reaktioner och då manusförfattaren aldrig berättar för oss om vad som rör sig i Starks huvud, får vi inte veta hur stort Starks beroende av makt egentligen är och om majoriteten av hans, så kallade, korrumperade handlingar i första hand syftar till att stödja hans egna eller de fattiga folkgruppernas intressen.

”Alla kungens män” är sevärd av bara den anledningen att den berör två viktiga ämnen som borde tas upp till diskussion i fler sammanhang än vad som idag sker. Dessa är för det första frågan om huruvida ändamålen helgar medlen och för det andra problemet med vår mänskliga svaghet för makt, som vid rätt (eller snarare fel) tillfälle korrumperar oss alla. Men tyvärr tror jag inte att denna film kommer att dra någon stor publik. Överlag, men särskilt vid och strax efter jultid, vill vi människor roa oss och inte grubbla över de bakomliggande faktorerna till omoraliska handlingar i politikens värld, som de flesta av oss för övrigt förmodligen är trötta på vid det här laget. Men de personer som ratar denna film kommer att missa en hel del, inte bara möjligheten till att få inspiration till intressanta diskussionsämnen, utan även chansen till att få se en välskriven och mycket väl framförd film.

Det tyngsta beviset för det förstnämnda påståendet om denna film är att Zaillian lyckats att skapa en ständigt närvarande spänning utan att använda sig av de visuella hjälpmedel som är vanligt förekommande i dramathrillers, som ”Alla kungens män” marknadsförs som. Jag tänker då på ingredienser i stil med biljakter, skjutvapen samt mordbeströdda konspirationsteorier vars frekvens ofta är hög inom denna genre. Angående det andra påståendet skulle jag vilja tillägga en sak, förutom det jag redan skrivit, närmare bestämt en negativ anmärkning. För om man har tillgång till en mängd duktiga skådespelare såsom Anthony Hopkins, Kate Winslet och Mark Ruffalo, vilket personerna bakom ”Alla kungens män” haft, bör man ta tillfället i akt och utnyttja dessa aktörers närvaro genom att se till att deras roller inte blir för små alternativt ensidiga, vilket filmmakarna i detta fall inte gjort. Visserligen ser jag hellre mindre av en duktig skådespelare än mer av en dålig, men detta är en klen tröst och fläckar onödigt ner en annars utmärkt film.