Allt eller inget 1997

Kanske var det för att folk behövde något lättsamt, uppiggande efter prinsessan Dianas tragiska död. Kanske var det befriande i att för en gångs skull se män ta av sig kläderna och uttrycka yttre såväl som inre osäkerheter. Oavsett så var den enorma succén och uppmärksamheten kring brittiska komedin ”Allt eller inget” en överraskning när den drog in 250 miljoner dollar (på en 3,5 miljoners budget), blev en av Storbritanniens mest framgångsrika filmer och nominerades till fyra Oscars.

 

Något förvånande var det att det aldrig kom en uppföljare eller ens remake - kanske britter har lite mer integritet än Hollywood? Nu är det dock dags för en återförening i TV-format och en tillbakablick på originalet bekräftar att det är ett charmigt gäng vi gärna stiftar bekantskap med. Men inte minst att det är en stabil klassiker som håller än idag.

 

Våra huvudsakliga hjältar är bästa vännerna Gaz (Robert Carlyle) och Dave (Mark Addy), två av flera som blivit arbetslösa efter att stålfabriken i småstaden Sheffield stängts ner. I jakt på både sysselsättning och inkomst inspireras de av strippgruppen Chippendales att ställa sig på scen och ta av sig kläderna för att tjäna en hacka. Men att samla ihop en grupp män som vill - och kan - dansa sexigt till tonerna av gamla discohits är enklare sagt än gjort.

 

Det är en roande men även rörande skildring av brittisk arbetarklass på 1990-talet och hur de ger sig in på okänd mark som tvingar dem att konfrontera osäkerheter som dåligt självförtroende, sexualitet, prestationsångest, depression och impotens. Men resan innebär också skapandet och förstärkandet av relationer med både varandra, partners och barn.

 

Det är en historia som undviker det sentimentala träsket med hjälp av brittisk charm, förlösande humor och inte minst en imponerande subtilitet i detaljer kring karaktärerna och deras berättelser. Gaz kämpar med vårdnadstvist om sin son och Dave med krisande relationen till sin fru (suveräna Lesley Sharp). Andra gruppmedlemmar inkluderar tidigare teamchefen Gerald (alltid sevärda Tom Wilkinson) som inte vågar berätta för sin fru om arbetslösheten, smyghomosexuella Lomper (Steve Huison), ”Horse” (Paul Barber) som är den mest dansbegåvade i gänget samt Guy (Hugo Speer) vars enda talang är mellan benen.

 

Det är en förtjusande kombination av humor och allvar med gott om minnesvärda ögonblick. Som när Geralds arbetsintervju ödeläggs av några kidnappade trädgårdstomtar eller en lagom djupdykande analys av ”Flashdance”. Men hjärtat pumpar som bäst i danssekvenserna. Från det härligt pinsamma audition-montaget till den glädjesmittande finalen. Det är något extremt hjärtligt i att se medelålders, otränade arbetarklasskillar dansa hellre än bra och strutta runt i små stringkalsonger. De må inte vara särskilt snygga, tränade, sexiga eller ens bra på att dansa - men de ger järnet. Ännu ett exempel på hur brittisk film levererar hårdare än det polerade Hollywood. Ledsen ”Magic Mike” - i våra hjärtan är det ”Allt eller inget” som gäller.