Allt gick bra 2021
Synopsis
Efter att 85-årige André drabbats av en halvt förlamande stroke beordrar han sin dotter Emmanuelle att hjälpa honom avsluta sitt liv. Hon ställs inför frågan om hon kan klara av den svåra uppgiften, framför allt känslomässigt men också rent praktiskt. Eftersom dödshjälp är olaglig i Frankrike förväntar sig hennes viljestarke far att forslas över gränsen till Schweiz. Emmanuelle försöker hämta hjälp och styrka hos systern Pascale.
Info
Originaltitel
Tout s'est bien passé (Everything Went Fine)
Biopremiär
19 november 2021
DVD-premiär
4 april 2022
Språk
Franska
Land
Frankrike
Distributör
Scanbox Entertainment
Åldersgräns
15 år
Längd
Lyhört och välspelat om aktiv dödshjälp
Den som har mest pengar får dö bäst. ”Allt gick bra” är ett välspelat franskt dödshjälpsdrama med imponerande skådespelarinsatser.
När den 85-årige André Bernheim drabbas av en massiv hjärnblödning sluter hans två döttrar, Emmanuèle och Pascale, genast upp vid sjuksängen. Av pliktkänsla snarare än villkorslös kärlek, förstår vi strax. Gubben har varit en usel far: egoistisk, självömkande och ofta skamlöst elak. Innan han lämnade deras mor (för en man) behandlade han henne så illa att hon fortfarande är katatoniskt deprimerad.
Men nu är den gamle narcissisten rullstolsbunden och vill få hjälp med att dö. Och då får man tydligen ställa upp. Vi följer framförallt Emmanuèle genom en orkan av motstridiga känslor när hon ömsom prokrastinerar och hanterar logistiken kring den aktiva dödshjälp som hon av juridiska skäl tvingas styra upp i Schweiz, där en liten ugglelik kvinna driver en klinik för ändamålet. Mot en fond av vykortspittoreska alper är det tänkt att pappan ska dricka gift och somna in till en symfoni av Brahms.
”Allt gick bra”, nej, det är inte en fantastiskt minnesvärd titel, tar ett konsekvent grepp om sitt ämne. När det ska handla om dödshjälp på duken kan det ju annars vara befogat att oroa sig för att avsändaren ska kleta till det med sentimentala floskler och rollfigurer som i slutändan ändrar åsikt och ångrar sig, på det att filmen marknadsförs som en ”hyllning till livet” eller liknande.
Men här är det aldrig något snack om saken. André vacklar inte i sitt beslut en enda sekund. Det ska helt enkelt avlidas, gärna så fort som möjligt. Istället är det anhörigprocessen som utforskas, ofta lyhört och trovärdigt. Eftersom François Ozon sitter i registolen är skådespeleriet genomgående utmärkt, särskilt André Dussollier imponerar enormt som den invalidiserade patriarken som pendlar mellan koleriska utbrott, dödsångest, total förvirring och giftdrypande omdömen om sina medmänniskor.
Att den genomsnittlige biobesökaren svårligen kan identifiera sig med familjen Bernheim, där alla är rika som troll och har intellektuella högprestigejobb, är bara att acceptera. ”Hur gör vanliga människor utan pengar när de vill dö?”, ”De väntar på döden” är ett replikskifte ur filmen. En klassfråga alltså, som så mycket annat.
Men nu är den gamle narcissisten rullstolsbunden och vill få hjälp med att dö. Och då får man tydligen ställa upp. Vi följer framförallt Emmanuèle genom en orkan av motstridiga känslor när hon ömsom prokrastinerar och hanterar logistiken kring den aktiva dödshjälp som hon av juridiska skäl tvingas styra upp i Schweiz, där en liten ugglelik kvinna driver en klinik för ändamålet. Mot en fond av vykortspittoreska alper är det tänkt att pappan ska dricka gift och somna in till en symfoni av Brahms.
”Allt gick bra”, nej, det är inte en fantastiskt minnesvärd titel, tar ett konsekvent grepp om sitt ämne. När det ska handla om dödshjälp på duken kan det ju annars vara befogat att oroa sig för att avsändaren ska kleta till det med sentimentala floskler och rollfigurer som i slutändan ändrar åsikt och ångrar sig, på det att filmen marknadsförs som en ”hyllning till livet” eller liknande.
Men här är det aldrig något snack om saken. André vacklar inte i sitt beslut en enda sekund. Det ska helt enkelt avlidas, gärna så fort som möjligt. Istället är det anhörigprocessen som utforskas, ofta lyhört och trovärdigt. Eftersom François Ozon sitter i registolen är skådespeleriet genomgående utmärkt, särskilt André Dussollier imponerar enormt som den invalidiserade patriarken som pendlar mellan koleriska utbrott, dödsångest, total förvirring och giftdrypande omdömen om sina medmänniskor.
Att den genomsnittlige biobesökaren svårligen kan identifiera sig med familjen Bernheim, där alla är rika som troll och har intellektuella högprestigejobb, är bara att acceptera. ”Hur gör vanliga människor utan pengar när de vill dö?”, ”De väntar på döden” är ett replikskifte ur filmen. En klassfråga alltså, som så mycket annat.
| 14 november 2021 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Allt gick bra
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu