Alper 2011

Grekiske regissören Yorgos Lanthimos gjorde många glada med sin förra långfilm, det absurda dramat "Dogtooth". Glada är kanske fel ord, landets officiella Oscarsbidrag 2009 - deras femte någonsin - var en uppskattad men svårskakad och djupt störande historia som med en distinkt visuell stil ställde frågor om språk och identitet och som gav en glimt av ett Grekland långt borta från turistbroschyrerna.

Den komik som fanns var av det mörkaste slaget och undvek konsekvent billiga poänger. Att kalla filmen för en "svart komedi" är att vara generös med begreppet. Hur som helst var det svårt att förbli oberörd, och Lanthimos blev tillsammans med Athina Rachel Tsangari (regissören till "Attenberg" från 2010) omslagsfigur för den Nya Grekiska Filmen. Även i denna film utforskar han temat konstruerade identiteter, och om "Alper" inte drabbar på samma omedelbara sätt som "Dogtooth" så är det bland annat för att den bärs av en idé som inte är lika tillgänglig som premissen i den förra filmen.

Annars är mycket sig likt: fotot ställer samma grådaskiga anspråk på autenticitet och replikerna uttalas också här som hade skådespelarna instruerats att pröva orden för första gången. Dessutom spelar Aggeliki Papoulia, som gestaltade den äldre systern i "Dogtooth", huvudrollen. Hennes karaktär utgör navet i en liten grupp av aparta individer som tillsammans har formulerat den minst lika aparta affärsidén att hyra ut sig själva till människor som just har förlorat en familjemedlem - ett sorts bemanningsföretag som under trevande former försöker annektera den stora och oprövade marknad som består av sörjande anhöriga. Filmens titel kommer från gruppens namn eftersom den despotiske ledaren tycker att bergskedjan Alperna bäst symboliserar de värden som man strävar efter. Han paxar namnet "Mount Blanc", som är den högsta toppen i nämnda bergsmassiv, och låter de andra välja bland återstående Alper.

När Aggeliki Papoulias karaktär sedan upprepade gånger brister i professionalitet och går över gränsen för vad som är tillåtet att göra med klienterna, är det också "Mount Blanc" hon måste svara inför. Den situationen undviker man gärna. Mer ska inte sägas om handlingen, som i händerna på en mera konventionell regissör eller en stereotyp hollywoodproducent säkert hade kunnat utgöra basen för en thriller, eller ett "spännande" psykologiskt drama. Lanthimos är inte intresserad av sådana effekter utan vill, bland annat, utforska vad individualiteten och egennamnet betyder i djupt privata sammanhang, som i sorgearbetet - går det att lindra genom att helt sonika ersätta den avlidna med en plagiator? Man behöver inte spränga en blodåder i tinningen för att sätta denna produktorienterade syn på människor i relation till vad som sker i det finansiellt bankrutta Grekland just nu.

Men Lanthimos är ingen utpräglat politisk filmare som den nyligen avlidne Theo Angelopoulos och "Alper" är som mest intressant när den utmanar invanda föreställningar om handlingsmönster i mikrokosmos som familjen eller arbetsplatsen. Stundtals blir det omständligt och lite tafatt, ett par gånger löses filmens fokus upp i ett suddigt limbotillstånd där den konstruerat autentiska dialogen mest framstår som ett filmskolsexperiment. Men "Alper" är oavbrutet intelligent och egen. Man vill gärna tänka att den gagnar den grekiska filmindustrin på sikt.