Alpha 2018

Under den sista istiden ger sig en grupp stenåldersmän ut för att jaga inför vintern. Hövdingen Tau (Jóhannes Haukur Jóhannesson) låter sin unge son Keda (Kodi Smit-McPhee) följa med på den långa, farliga vandringen som deras förfäder gjort i generationer. Den otämjda vildmarken är full av faror, och risken är stor att inte alla återvänder hem. Under jakten faller Keda ner på en klippavsats och slås medvetslös. Hans stam tror att han är död, och tvingar den sörjande Tau tillbaka.

 

Men Keda vaknar igen, han är skadad men vid liv. Han måste nu göra den långa vandringen hem ensam, och till råge på allt kommer vintern allt närmare. Han möter en varg som seprarerats från sin flock, och de två formar ett band som kommer att förändra mänskligheten.

 

Det är minst sagt djärvt att göra en film om stenåldern, då hundratals parodier gör att bara estetiken lätt blir löjlig. 2008 försökte Roland Emmerich (mest känd för katastroffilmer som “Independence Day” och “Day After Tomorrow”) göra en halvseriös (det är oklart om den faktiskt är menad att vara seriös, men det är så jag tolkar Rolands intention) actionfilm om stenåldern med “10,000 BC.” Filmen sågades längs med fotknölarna.

 

"Alpha” väljer en mindre berättelse, och liknar mest av allt “The Revenant” med en skadad man som försöker ta sig till tryggheten genom en ogästvänlig terräng. Inspirationen fungerar väl, och “Alpha” gör konceptet till sitt eget, låter det smälta samman med en klassisk pojke-blir-man-berättelse.

 

3D:n i “Alpha” är oerhört imponerande, de har verkligen planerat det som en 3D-film och inte bara slängt på det i efterhand; insekter, snöflingor och norrsken gör sig fantastiskt i IMAX. Svepningarna över det karga landskapet är värdiga Cosmonova. Filmen är verkligen vacker, och det understryks av en mäktig ljuddesign. En liten varning utfärdas dock för den som lätt blir 3D-åksjuk.

 

Skådespelet bär filmen, Kodi Smit-McPhee har ett uttrycksfullt och sårbart ansikte, ibland känns hans mimik lite överansträngd, men för det mesta är det välbalanserat. Far- och sonrelationen är rörande, och Taus smärta när han tror att han förlorat sin son är hjärtskärande. Karaktärerna talar ett så kallat “con-lang” eller constructed language. Ett språk som alltså är påhittat för filmen, men med riktig grammatik, precis som till exempel klingon eller alviska. Det ger en autencitet till filmen den saknat om den varit på engelska. Dessvärre gör det att när Morgan Freemans berättarröst dyker upp igen i slutet stjäl den lite av filmens magi.

 

Men det är trots allt petitesser. "Alpha" visar att 3D inte behöver vara en lat gimmick för att fösa in massorna i salongerna, utan kan vara en egen konstform.