Alvin och gänget 2007

Det hela började år 1958. Ross Bagdasarian, låtskrivare, skådespelare och manusförfattare, kom på en lysande idé – han spelade in sin egen röst i ett sjungande format, speedade upp ljudet och skapade tre ritade ekorrar som fick till uppgift att framföra hans alster. Publikframgången var given och Bagdasarians insatser belönades med, bland annat, flera Grammys.

Under de 50 år som har passerat sedan dess, har den nämnda trion innehaft huvudrollen på flera skivor, i TV-serier och tecknade långfilmer. Nu är det dags för ett ytterligare steg i de sjungande ekorrarnas historia: en spelfilm i vilken animerade figurer blandas med livs levande skådespelare.

Dave Seville betraktar sig själv som en tämligen misslyckad individ. Han lever ensam, han avskyr sin arbetsplats och de sånger som han komponerar på sin fritid vill ingen betydande person inom musikbranschen lyssna till. En dag, efter att ännu en gång blivit refuserad, får han av misstag med sig tre jordekorrar hem. Dessa små varelser är lite ovanliga. De kan tala och sjunga. Efter att den första överraskningen lagt sig, lägger Dave fram förslaget att Simon, Alvin och Theodor, som jordekorrarna heter, skall framföra de sånger som han skriver. Sagt och gjort, gruppen gör omedelbar succé, vilket en girig skivbolagsdirektör inte är sen att utnyttja.

Att blanda animerade figurer (i detta fall jordekorrar) med riktiga skådespelare (alla övriga inblandade) i verkliga miljöer kan vara problematiskt, då risken är stor för dels dåliga animationer (haren i ”The Hitchers” inledningsscen är ett skräckexempel), dels att de animerade och de levande varelserna inte blir synkroniserade med varandra. Men dessa farhågor är i fallet ”Alvin och gänget” obefogade.

Nu när vi ändå är inne på ämnet, vill jag säga några ord om dubbningen. Tyvärr kommer originalspråksversionen inte visas på svenska biografer, vilket är djupt beklagligt, även om dubbningen i just ”Alvin och gänget” tillhör de mer lyckade försöken. Sångmomenten är däremot inte dubbade. I de allra flesta fallen drar sådant ner helhetsintrycket rejält. Men då sångtexterna denna gång inte innehåller något avsevärt ovanligt budskap och då de sjungs fram med Piff- och Puffröster, blir inte skadan nämnvärt stor.      

Trots att handlingen är lite småseg emellanåt, något för lång för att passa de yngsta i den tilltänkta målgruppen och inte vidare originell, förtjänar denna film en stark trea i betyg. För historien är charmig, ekorrarna är söta och det finns många inslag att roas av (även om man är vuxen), samtidigt som det saknas onödigt våld och svordomar (jag lade i alla fall inte märke till några). Avslutningsvis innehåller filmen ett trevligt budskap om att man mår bättre av att prioritera familj och vänner framför karriär och pengar. Därmed kan jag försäkra alla småbarnsföräldrar om att de lugnt kan köpa biobiljetter till ”Alvin och gänget” för att spendera nittio minuter på ett trevligt sätt tillsammans med sina telningar. ONÖDIGT VETANDE TV-serien ”Alvin and the Chipmunks” visades i Sverige under åren 1994 och 1995, under titeln ”Chipmunkarna”.