Amatörer 2018

När Gabriela Pichler släppte ner långfilmsdebuten ”Äta sova dö” var det som en bomb briserade och en frisk fläkt svepte sig över det svenska filmklimatet. Filmen – med sin träffsäkra diskbänksrealism och slående samhällssatir – gjorde stor succé och belönades med flertalet Guldbaggar, bland annat för Bästa film. Pichler satte sig minst sagt på kartan och hennes nästa projekt kunde inte bli mer emotsedd. Efter debuten 2012 kom det dock att dröja hela sex år innan hon åter äntrade filmscenen – en comeback som kanske varit den mest efterlängtade i modern svensk filmhistoria?

I hennes nya film ”Amatörer” släpps vi ner i den fiktiva småstaden Lafors, ett typiskt brukssamhälle någonstans i Västergötland. Kommunen är i desperat behov av lite nytt blod, och när den tyska lågpriskedjan Superbilly överväger att etablera sig på orten tänds ett hopp i kommunhuset. Frågan är bara hur de ska gå till väga för att locka till sig företaget, vinna över konkurrenten Alingsås och bli ett nytt Ullared. För att hålla sig inom en minimal budget ber de skolungdomar att göra egna filmer om sin hemort – något som fångar uppmärksamheten för två tonårstjejer (Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter).

Berättelsen drar tankarna till romanen ”Drottningen av Rottnevik” av Nanna Johansson och Kringlan Svensson – där en småstad får hybris efter att en Hollywood-film spelar in en scen i området – eller Filip Hammar och Fredrik Wikingssons ”Tårtgeneralen”, som nu även blir film själv. Det handlar om att sätta det lilla samhället på kartan – att stå ut från mängden och visa att det faktiskt finns en särpräglad identitet även här.

Pichler har i ”Amatörer” valt allt skildra detta ur ett amatörfilmskaparperspektiv. Hon låter sina unga huvudrollshavare gå loss med lekfullhet och innovation – att få skapa sin egna bild, den sanna bilden, av det samhälle de lever i. Med drabbande humor och träffsäker samhällssatir skapar hon ett lika underhållande som angeläget porträtt av vår moderna småstad.

Men där ”Äta sova dö” kändes så skicklig och skarpsynt ända ut i fingerspetsarna, saknar Pichlers nya film den där spetskompetensen som gjorde hennes första film så träffande. ”Amatörer” känns ironiskt nog lite för amatörmässig. Kanske är det tanken – med de många scenerna där våra två unga protagonister åker moppe och filmar allt det ser – men det är också sövande trist emellanåt. Och även i kontrast till mobilkamera och shaky-cam känns det övriga fotot i filmen oerhört blekt och oinbjudande. Trots sitt fina budskap är även manuset – som Pichler skrivit tillsammans med författaren Jonas Hassen Khemiri – spretigt och övertydligt emellanåt.

Men med detta i bagaget är det ändå inte svårt att le under Pichlers – för det mesta – charmiga småstadsberättelse. Det finns ett uppenbart hjärta bakom – och med ljuvliga insatser av många av de debuterande skådespelarna. Filmen blir också talande för det moderna Sverige, där många av scenerna med lokalfolket i bygden känns rent av dokumentära. Det är en tankeväckande film om samhörighet och representation som trots att den inte når Pichlers fulla kapacitet är en ytterst sevärd sådan.