Amazonia 2013

Att roa barn med film är ingen lätt utmaning ifall man inte tar till enkla knep som välkända varumärken som gärna säljer en rad leksaker. Ofta är det lustiga, animerade djur som får stå för underhållningen. Inget fel i sig, ofta är det kul och träffsäkert, men någonstans önskar man ju att barn fick en inblick i den verkliga världen. Denna tanke har skaparna bakom den unika "Amazonia" tagit till sig.

Filmen följer den lilla capuchinapan Saï som levt i fångenskap men under efter en flygkrasch släpps fri i Amazonas djungel där den gör både spännande och skrämmande upptäckter i form av nya djur, miljöer och upplevelser. Det är en häftig film som varken tar hjälp av animation, mänskliga sidekicks eller berättarröster för att skildra Saïs äventyr.

Det är riktiga djur i naturliga miljöer som agerar likt utan regi. Visst är det gott om iscensatta situationer för att driva handlingen framåt samt en del fuskande närbilder men att göra en hel spelfilm - ett genuint familjeäventyr - med enbart djur med sitt naturliga beteende är både imponerande och beundransvärt.

Här finns trots allt både spänning, humor och till och med en gnutta romantik. Det är svårt, även som vuxen, att inte engagera sig i den toksöta apans möten med allt från konstiga insekter, exotiska djur och lömska reptiler och rovdjur. Kärlekshistorien med en annan apa är ju fruktansvärt förutsägbar men väl fungerande publikfrieri. Målgruppen i publiken fnittrar förtjust och frågar nyfiket om de olika kreaturen som uppenbarar sig.

Det är välgjord och mycket vacker film som lär fånga den yngre publiken såväl som många föräldrar. Det finns mycket läckert att titta på och för att frånskilja sig från naturdokumentärer så finns även en hjälte och dess berättelse att följa. Det är ett eggande koncept som dock inte håller fullt ut.

För trots det befriande i avsaknaden av en mänsklig, ledsagande röst i historien så blir till slut avsaknaden en brist. Mot slutet har har vi sett Saï äta, klättra och träffa på ett nytt djur på löpande band. Det blir något av en upprepning till filmens nackdel. Trots en hel del dramatik så håller det inte för ett långfilmsformat. Dessutom känns ett avslutande miljövänligt budskap väl tillrättalagt om än ädelt.

Det är fortfarande ett kul, fräscht alternativ till andra barnfilmer och yngre med förkärlek till apor och exotiska djur lär ha en glädjetripp. Men det finns en risk för att den ändå relativt korta filmen känns längre än vad den är. Och i detta fall är myror på filmduken att föredra framför myror i brallan. För övrigt är 3D-effekterna stundtals snygga men oftast lättglömda.