Amelia 2009

Vid första anblicken är "Amelia" en bländande vacker film. Som vanligt strålar Hilary Swank, denna gång som Amelia Earhart med sitt fräkniga ansikte, sin kortklippta frisyr och statueska hållning. Fotot är en blandning av dimmiga fält, oändlig himmel, brusande hav och rödbruna savanner - som gjorda för att väcka drömmar om att flyga och vara fri.

Fri, det är vad Earhart helst av allt vill vara och hon är villig att offra mycket för att nå dit, till och med kärleken och sin egna säkerhet. Det är förstås lätt att bli imponerad av en kvinna som, redan i slutet av 20-talet, hade sådana aspirationer och som dessutom inte lät något stå i hennes väg. Hon var helt enkelt inte nöjd med den plats samhället tyckte passade henne och som ett tydligt exempel på en tidig feminist inspirerade hon många andra kvinnor att våga.

Filmen börjar med ett kort klipp från 1937, där Earhart precis är på väg att påbörja sitt försök att flyga jorden runt. Vi tas sedan tillbaka till 1928 när hon träffar förläggaren George Putnam (Richard Gere) som senare också skulle bli hennes make. Hon är där för att söka "rollen" som den första kvinnan att flyga över Atlanten. Men hennes dröm om att själv få flyga är inte vad Putnam och ägarna till planet har tänkt sig, istället får hon nöja sig med att vara passagerare och acceptera berömmelse hon inte tycker att hon förtjänar. Självklart ger hon sig inte utan fortsätter att flyga själv tills hon är redo att ta sig an turen helt solo, något hon blir den första kvinnan i världen att klara.

Under tiden som filmen följer tidslinjen från 1928, hoppar den med jämna mellanrum fram till korta klipp från jorden-runt-resan 1937. Det är smart gjort och gör att drivet framåt hålls uppe, trots att det är en mycket stillsamt berättad historia. Jag kan tänka mig att det faktiskt går för långsamt för vissa biobesökare och bristen på passion i en passionerad kvinnas liv är kritik filmen har fått ta emot. Men jag kan inte annat än njuta av lugnet, det vackra fotot och den samlade men drivna Amelia.

Däremot går svalheten aningen för långt när det gäller bristen på kemi mellan Swank och Gere. Det är svårt att förstå Earharts val att gifta sig med Putnam. Hon verkar varken gilla själva tanken på giftermål eller att tillhöra någon annan och hon säger redan innan att om de inte är lyckliga ihop om ett år måste han låta henne gå. Ett väldigt annorlunda sätt att börja ett äktenskap på och man skulle tro att bara en riktigt passionerad kärlek skulle få henne att ta det steget, men de två framstår mest som kompanjoner i varandras sällskap. När Ewan McGregor gör entré som vännen, och möjligtvis älskaren, Gene Vidal slår det tyvärr inte fler gnistor.

Men så är också Amelias stora livskärlek flyget och det är där uppe i luften och i scenerna med sina navigatörer och medpiloter som hon visar sitt rätta jag. Det är även dessa tillfällen som bjuder på filmens nerv och framför allt då hon vid flera tillfällen försöker sätta nya rekord och måste lyfta med plan som är för tungt tankade eller hitta platser att landa på när bensinmätaren närmar sig noll.

Men även i de mest laddade scenerna får det behagliga lugnet råda. Man känner delvis igen det från regissören Mira Nairs tidigare mest kända verk, "Monsunbröllop", där hon använder många stillsamt, poetiska scener för att förmedla känslor. Men i "Monsunbröllop" blandas dessa stycken med de som är fulla av glöd och jag tror att "Amelia" hade tjänat på en jämnare balans mellan de två för att verkligen få fart och lyfta.