American Beauty 1999

Ganska seg film men allt Spacey gör i den är så bra! Han lyser genom hela filmen. Dock var den inte så bra som jag hade för mig. Sänker från 4 till 3.

Med tematiska strömningar som kan liknas vid milstolpar så som “Sunset boulevard” (1950), “Lolita” (1962) och “Falling down” (1993), bildas en historia om att gå i mot sitt sociala sammanhang, genom moraliskt tvivelaktigt beteende från huvudkaraktären skildras delar av hur samhället är beskaffat och vad detta får för konsekvenser för filmens övriga karaktärer. Slutligen vävs alla “American Beautys” kontroversiella trådar i hop, på ett sätt som kan liknas vid dom nämnda titlarna, samtidigt som filmen väver helt nya trådar och skriver filmhistoria. Egentligen är det inte handlingen som bör förklaras i “American beauty” utan snarare karaktärerna, då det är karaktärernas val, förändringar och möten som tillsammans vävs samman, även fast detta kan tyckas som ett inslag i alla spelfilmer med drivkraften från karaktärer, skulle jag säga att det här praktiseras på ett mycket unikt sätt, då det är konsekvenser av en enda karaktärs händelse, som sedan skapa diverse karaktärsmässiga inslag, som är en följd av detta. – Vi följer förortsbon Lester Burnham, som lever i ett hus med sin fru Carolyn och sin tonåriga dotter Jane och arbetar i ett kontorslandskap. Lester hatar sitt liv. Han berättar i inledningen, i en wose over att om ett år kommer han att vara död, men egentligen är han redan död. När Lester och Carolyn är på sin dotters cheerleader-uppvisning, ser Lester Janes jämnåriga vän Angela och blir förälskad/attraherad av henne. Snart förändras familjen Burnhams liv och tillvaro radikalt baserat på Lesters uppenbara intresse av Angela och hans allt mer rebelliska “uppförande” mot sin och sin familjs rådande livsstil – han säger upp sig från sitt jobb, han köper saker han alltid drömt om att ha och han börja röka cannabis. Detta gör att familjens fasad allt mer rasar, Carolyn söker kärleken från annat håll än från sin föraktande man, likt så finner Jane kärlek från en kille som just har flyttat in i huset bredvid, vid namn Ricky, som är drogsäljare och lever med sin deprimerade mor och sin totalitära pappa som benämner sig som "överste". Men en regnig natt, når sig familjens individuella frigörelse sin spets och mynnar ut i dramatiska konsekvenser. Eftersom filmen helt utgår från karaktärerna, låt oss då börja med dom. Lester Burnham, vem är han? Är han (över)människan som (filosofen) Nietzsche föreställde sig, som går i mot den så kallade slavmoralen och försöker frigöra sig från sitt sociala sammanhang och bli större än sin omgivning? Eller är det en socialistisk föreställning praktiserad på individplan om undersåten som slår sig upp mot chef och kärnfamilj-systemet? Eller är det kanske enbart så som Lester själv uttrycker det – “Im just an ordanary guy with nothing to lose”, eller är förklaringen att det handlar om en fånge som enbart vill fly från sitt fängelse, kanske den mest tillfredsställande hypotesen… Kevin Spacey vann en oscar för bästa manliga huvudroll, för sin gestaltning som Lester Burning. Skådespeleriet är perfekt placerat i sitt sammanhang, som fånga in både karaktäristiska drag i talet, samtidigt som den påvisar falskheten i den sociala förhållningen till varandra, detta skapar ett mycket säreget karaktärsgestaltande, samtidigt som det i sin kontext är totalt passande. Dom övriga drivande karaktärerna i filmen spelas av Annette Bening (som bland annat medverkat i “Svindlarna” från 1990), som spelar Carolyn. Jane spelas av Thora Birch, hennes vän Angela av Mena Suvari (som samma år även medverkade i “American pai”). Grannarna till familjen Burnham, spelas av Wes Bentley, som spelar sonen Ricky, denna karaktärens pappa spelas av Chris Cooper. På flera sätt skulle jag förklara “American beauty” som en karaktärsmässig gestaltning med tematiska strömningar, som tillsammans skapar ett helhets porträtt, med detta inte sagt att det tematiska är forcerat för att skapa sammanhållning, med detta sagt är att filmen skildra formande komplexa mänskliga frågor och i uppgörelsen förenar dessa, som ett täcken på människans eviga sociala motsättningar mot varandra. För Lester Burnhams frigörelse är filmens utgångspunkt inte nödvändigt filmens huvudsakliga premiss, då detta innebär att Jane träffar grannkillen Ricky, och historian om Rickys liv är egentligen lika avgörande som Lesters historia, då det är denna karaktär som bygger upp filmens tema om inneboende skönhet och kraft, genom den klassiska så kallade plastpåsscenen. Likt så är det via denna karaktärens pappa, översta Frank Fitts, temat om homofobi tar sig uttryck, som får betydande konsekvenser för hela filmen. På så vis är det viktigt att inse att Lesters historia är en utgångspunkt för filmens faktorer och inte den enda drivande strömningen. Alla karaktärerna ger ett otroligt starkt intryck, med sitt sökande efter mening, sammanhang och kärlek. En karaktär som växer efter varje titt är Angela, som speglar en sådan total osäkerhet, som hon desperat försöker dölja, bakom en fasad, vad som skiljer henne från familjen Burnham och Ricky, är att hon inte försöker sig på en frigörelse, utan enbart desperat är ute efter att inte verka vanlig eller alldaglig. Angel spelas med en otrolig svärta av Suvari och det är oförtjänt att hon inte blev oscarsnominerad för sin insats. Alan Balls manus är minst sagt mångtydigt – är det en historia om vad som är meningen med livet? Är det helt enkelt en satir och provokation mot den amerikanska drömmen? Eller en historia om all skönhet som finns i världen? Eller om all inneboende kraft det finns bakom allt i världen? Jag skulle inte vilja förneka någon av dessa tolkningar mer än den förstnämnda, även fast det inte är konstigt att en får intrycket att det är meningen med livet filmen skildra med repliker om att alla till slut kommer förstå vad Lester talar om, skulle jag snarare säga att filmen inte vill berätta om vad meningen med livet är, utan vad meningen med livet inte är, det är via denna tematik satiren tar sig uttryck och samverka med humorn, vilket skapas av karaktärernas individuella revolutioner och det är minst sagt imponerande hur Alan Ball manusmässigt klara av att skildra så många komplexa ämnen på ett högst naturligt sätt som både är tankeväckande och mycket rolig. Alan Ball kom dessutom att visa i tv-serien “Six feet under” (två år senare) vilken förmåga han har att hålla flera bollar i luften samtidigt, utan att tappa fokus på en enda av dom. Dessutom återkommer Alan Ball till en tematik, såväl i “American beauty” som i “Six feet under”, så som sexuellt förtryck, som påvisas via bland annat homofobi, dess ursprung och dess konsekvenser, likt så ämnet där åldersskillnaders är totalt tabu för sexuella förhållande, vilket är ett oerhört kontroversiellt ämne att skildra. Fotot är 1990-talets svar på Greeg Tolands foto i “Citizen Kane” (1941), fotografen är Conard Hall (1926-2003). Hall använder likt Toland ljussättningen som en avgörande pelare för estetiken, men till skillnad från Toland lägger han inte ljussättningen jämt över bilden, utan belyser dom mer dominanta färgerna, vilket skapar en styrka i exempelvis filmens åtkommande rosenblad, till något totalt filmiskt unikt, med ett fokus på varje blad, vilket skapar en känsla av att bladen är utanför duken/skärmen. Detta gör att kontraster mellan svart och rött blir mycket stor, samtidigt är det svart märkbart ändock, då den skapar ett syfte i kontrasten, detta gör att färgerna smälter samman totalt. Detta fotot skapar stor möjlighet till att fånga in skuggor, vilket också utnyttjas, så som Lesters ansikte speglas i datorskärmen, till och med regnet i slutet av filmen får skuggor, utan att dra uppmärksamhet från det huvudsakliga motivet/motiven, utnyttjas ljussättningens alla komponenter till att väcka ett helt nyskapande foto. Denna estetiska kontrast till filmens tematik, skapar en känsla av att leva i en osann verklighet, vilket gör att dom två totalt skilda faktorerna, av klassicism och mörk dramakomedi, paradoxalt nog samverka som en obestridlig enhet. Likt så är den bakomliggande musiken, en speciell faktor till det övriga tekniska och temamässiga inslagen, Thommas Newman står som filmkompositör och bygger upp musiken i sin återkommande stil, av att låta stråkarna vara den musikaliska drivkraften genom att dom verka taktmässigt och nästan som cymbaler. Musikens uppgift är inte att skildra händelserna i scenerna, utan snarare att skildra karaktärernas drivkrafter och deras olika känslouttryck, inte enbart nutid (som på tok för många filmkompositörer satsar på), utan i ett rent holistiskt perspektiv. Detta skapar även det en effektiv sammankoppling och Thommas Newman, Conard Hall, Allan ball samt regissören Sam Mendes, är alla fyra totalt avgörande för hela filmens heltäckande unika uttryck. En films tematik har nåt till ett fulländat uttryck när det väcker fler frågor än vad det väcker svar i sina filosofiska tankeförmedlingar, likt så komik när den samverka med filmens drama och blir till en relevant pelare och där med skapar en slående satir, med en välbehövlig provokativ filmisk vinkel. Och oväntat för både Sam Mendes och Alan Ball blev det en av år 1999 mest hyllade filmer, som tog hem hela fem oscars i kategorierna, bästa film, bästa foto, bästa manliga huvudroll, bästa regi, samt bästa original manus. Trots att filmen är totalt banbrytande i sin struktur och inte alls följer publikvågens generella krav på en films uttryck, finns det något väldigt talande för i princip alla människor, samtidigt som filmen inte är helt mörk i sin mänskliga skildring utan har en komisk underton och ett tema om hur vacker världen ändock är och dom enda som hindra oss från att ta del av det här vackra är vi själv. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Juli 2014. Sänkt till en 4:a efter omtitt, September 2017