American Crime 2007

Sommaren 1965 lämnade ett par cirkusarbetande föräldrar sina två unga döttrar i god tro hos den ensamstående hemmafrun Gertrude Baniszewski i Indianapolis som lovat att ta god hand om dem under sommaren för 20 dollar i veckan. De hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig vilka vidrigt ondskefulla dåd som skulle drabba deras döttrar i familjens källare när dörren stängts bakom dem.

Regissören Tommy O'Haver blandar vittnesmål, bevisdokument och tidsenlig 60-tals scenografi som för tankarna till ”Capote” för att berätta den sanna historien om surrogatmamman Gertie som var hjärnan bakom ett av de värsta brottsdåden i staten Indianas historia. Det kan tyckas att historien är ett udda val för regissören som till vardags gör klassiker som ”Ella den förtrollade”, men låt inte skenet bedra, O'Haver är uppvuxen i Indianapolis och verkar ha en personlig relation till händelserna precis som vi alla har till hemskheter som begåtts i vår närhet vilket ger filmen än mer autencitet, om nu det verkligen behövs.

Catherine Keener gör här sin egen Syster Ratchet, när hon växlar mellan att vara en ömsint moder och en iskall häxa, på ett sätt som bara en riktigt manupulativ psykopat kan. Hon är en till synes sansad och säker mor vars sex spralliga barn till en början kommer väl överens med sina nya ”syskon”. Men när problemen hopar sig för familjen, när pengarna börjar tryta och hennes döttrar hamnar i blåsväder bestämmer sig Gertie plötsligt för att ta ut sin frustration på den äldre av systrarna, Sylvia (en trovärdig Ellen Page), som hon anklagar för stöld och lögner. Detta blir starten på en serie brutala och vidriga händelser som utvecklar familjehistorien till en bissarr studie i pennalism och grupptryck då Gertie beordrar sina barn och deras vänner att bestraffa den försvarslösa Sylvia på sätt som får ”Ondskan” att framstå som en spa-weekend. ”American Crime” beskrivs som en tolkning av rättsfallet Baniszewski, den egentliga tortyren som pågick i huset sägs hemskt nog ha varit mycket värre än vad filmen visar. Med detta faktum i bakhuvudet lämnar man ”American Crime” med en tung klump i halsen och en hårt knuten näve. Att se barn fara illa på det här sättet är mer smärtsamt än de mest brutala våldsrullarna. Man vill ropa dit någon vuxen, vill ställa sig upp och ryta ifrån eller parera ett slag men hålls ner i biofåtöljen. Filmen lämnar oss just där i fåtöljen, chockade och utan att ha vågat ge sig in på att besvara frågan som darrat på våra läppar; varför? Istället för ett svar avslutas filmen med fantasysekvenser som tar udden av Byron Shah's stämningsfulla foto och Keeners närvaro. Frågan är om hösten verkligen behöver mer oförklarlig kyla, för när regnet och vinden piskar en mör under mörka nätter kan det vara rätt tungt att hantera ondskan i sin renaste form.