American Dreamz 2006

”American Dreamz” är så skönt ironisk och underligt nog lyckas den kombinera den gosigt varma och matta känslan av en härlig solskensdag på stranden och konstant vara så svidande elak att skinnet värker efteråt som en andra gradens brännskada.

I blickfånget befinner sig programledaren för USA:s populäraste tv-program ”American Dreamz” (och besynnerligt klonat av ”American Idol”…) med programledaren Martin Tweed. Här får Hugh Grant för en gångs skull inte bara spela en förvirrad engelsman – utan en förvirrad, elak, cynisk man utan förmåga till empati med ett fullständigt ointresse för andra medmänniskor och med ett ego som inte är av denna världen.

Magi uppstår när han hittar den ljuvligt oskuldsfulla södertösen Sally Kendoo (Mandy Moore) som illa kvickt visar upp en manipulativ förmåga för överträffar de flesta kända psykopaters. Men för att ytterligare liva upp sitt tv-program vill han skapa lite extra spännande konflikter och tar in både en rappande jude och en tondöv arab. Araben Omer Obeidi (Sam Golzari) som de av misstag snubblar över trots att det egentligen är hans kusin som ansökt är nyimporterad till USA efter en tämligen misslyckad träning på ett terroristläger någonstans i mellanöstern.

Samtidigt kämpar Vita huset för att väcka presidenten från hans nyuppkomna existentiella kris och visa upp för allmänheten att han inte har ett nervöst sammanbrott. Det ska han göra genom att vara gästdomare i just ”American Dreamz”.

Hela historien låter hopplöst tramsig. Det är den också. ”American Dreamz” är märklig och tramsig och alldeles underbar. Det är svårt att inte bli förälskad. Att se en blivande terrorist om kvällarna lägga på gamla musikallåtar och drömma om en sångkarriär istället för självmordbombare värmer frusna hjärtan.

Att regissören Paul Weitz gjort filmer som ”In good company”, ”American Pie” och ”Om en pojke” säger något om hans förmåga att kombinera ett viss mått av allvar med plumpa tonårsskämt, sarkastiska kommentarer och en rätt gosigt varm känsla för alla inblandade. Här är allt roligt elakt och ingen går säker för storsläggan. USA:s president, USA:s militär, terrorister överlag som med små medel sitter och pyr över ilska över USA men som ändå slaviskt följer dokusåpan ”American Dreamz” från sina ”hålor”, amerikaner i allmänhet, deltagare i ”American Idol” i synnerhet, den amerikanska livsstilen och den amerikanska drömmen om att bli en kändis. Musikframträdandena är vansinniga stereotyper – men fortfarande tror jag att verkligheten slår deras ironier med hästlängder.

Fast mest stryk tar ändå George W Bush. Att han fått hjälp av pappsen, hans tidigare alkoholmissbruk, hans frälsning, hans påstådda dyslexi och hans okunskap om världen. Ändå går han i Dennis Quaids tappning ur filmen med äran i behåll, om än korkad så fortfarande framhävd som sympatisk. Visst sparkar filmen in redan vidöppna dörrar, men den gör det med en viss finess.

Filmen rör sig i zonen mellan den extreme John Waters mer lyckade superkitchfilmer som ”Cry Baby” eller ”Hairspray” och den mer intelligenta ”Wag the dog” av Barry Levinson om hur ett krig fejkas för att dölja presidentens sexskandal. ”American Dreamz” är vass och jävlig och får mig att le mest hela tiden. Jag tror tyvärr att det här är beviset på att jag inte är en speciellt snäll person. Du måste vara svag för ironi och cynism för att uppskatta den här filmen. Själv har jag alltid haft svårt för själva förnedringsfaktorn i ”Idol”, när de tar upp folk som har lika stor chans som en snöboll i helvete att komma vidare – bara för att racka ner på dem och krossa deras drömmar på löpande band. Den här sortens krassa illvillighet där man faktiskt mest sparkar på folk i högre lager älskar jag av hela mitt hjärta. För ingen kan säga att USA:s president är en maktlös white trash-stackare.

Jag ler som om jag precis ätit upp min ärkefiendes lördagsgodis och kommit undan med det. ”American Dreamz” är som en syrlig karamell som skakar om smaklökarna, ger en sockerkick och skär upp gommen samtidigt.