American Fiction 2023

Thelonious “Monk” Ellison (Jeffrey Wright) är en belevad författare och litteraturprofessor, och vi introduceras för honom under en föreläsning. Men när kameran sveper utåt ser vi att han skrivit “n”-ord på skrivtavlan, vilket får en vit kvinnlig student att känna sig obekväm och protestera. Ellison påpekar dock att om någon borde känna sig obekväm är det han, vilket gör att hon stormar ut ur rummet.

 

Därefter hamnar Monk hos rektorn. Tydligen har han provocerat förr, som att fråga en tysk student om hans familj var nazister, och nu blir han tillfälligt avstängd från sin tjänst. Men Monk tänjer på gränserna för att han är frustrerad. Trots sina tidigare författarframgångar kan hans agent Arthur (John Ortiz) inte sälja Monks senaste manus, någonting om antika verser, för läsarna förväntar sig “svarta” berättelser av afro-amerikanska författare. Det vill säga ghetto, fattigdom, slaveri, gangsters, droger, och rap.

 

Monk skickas iväg på bokmässa i Boston, och där intervjuas den framgångsrika afro-amerikanska författarinnan Sintara Golden (Issa Rae). Hon är elegant och välartikulerad, men när hon ska läsa ur sin succéroman “We's Lives In Da Ghetto” ändrar hon uttalet och citerar en rad stereotypa klichéer - vilket ger det första av filmens många magskratt. Monk är förfärad.

 

Vid sidan om författarkarriären följer filmen Monks relation med familjen. Eftersom han är avstängd från sitt jobb åker han hem till mamma Agnes (Leslie Uggams) som visar sig ha början av demens, snälla systern Lisa (Tracee Ellis Ross) som är läkare, och brodern Cliff (Sterling K. Brown) som hälsar på efter en tragisk familjehändelse. Men här finns också en spirande romans med grannen Coraline (Erika Alexander). Aningen många trådar kanske, men fint berättade.

 

Upplägget i “American Fiction” pendlar rytmiskt mellan allvarsamt familjeliv och hysteriska författarscener. Monk är såpass frustrerad att han bestämmer sig för att skriva ett ghettodrama han med, en parodi innehållande varje svart kliché han kan komma på, för agenten att skicka runt till bokförlagen. Det är tänkt som ett skämt, en kommentar, något sorts uppvaknande, men som vi kanske kan tänka oss blir effekten den motsatta…

 

Författarscenerna är underbara. Monk skriver boken med de båda huvudkaraktärerna Van Go Jenkins (Okieriete Onaodowan) och Willy the Wonder (Keith David) i rummet. Ibland vänder de sig till honom för att stämma av om handlingen, innan de faller tillbaka in i gangsterrollerna och bråkar vidare. Titeln är “My Pafology”, felstavat med flit.

 

Till Monks bestörtning blir boken såld, får miljonanbud för filmrättigheterna, och vinner priser. Vad han än gör för att sabotera, vänds det till succé. Han kräver att titeln ska bytas till “Fuck”. Ännu bättre, ännu mer beröm. Eftersom han skrivit under pseudonym och måste hitta på ett skäl att slippa visa sig, låtsas agenten att han är efterlyst. Det gör honom bara mer populär. Är det för mord, frågar filmproducenten förhoppningsfullt. På telefonmöten tvingas han förställa sin röst, låta mer gangster. Sarkasmer går förbi, som när han säger till förläggaren att det här kommer slukas upp av vita på stranden i Hamptons, och hon entusiastiskt svarar att ja, det kommer vi… jag menar dom, hmm.

 

“American Fiction” har många relevanta poänger om rasism, klichéer, och samhällets normer. Det blir intressant när Monk och Sintara slutligen träffas och diskuterar hennes litteratur - och inställning överlag. Hon är pragmatisk medan han simmar mot strömmen. Hon ger världen vad de vill ha medan han försöker vända på världen. Och kanske är karaktärerna i hennes bok relaterbara för somliga? Här finns mer nyanser än i filmen i övrigt, och den diskussionen skulle jag gärna sett mer av. Till och med Monk får sig en tankeställare, vilket subtilt visar sig mot filmens slut.

 

För hur roliga moment filmen än har, hamras dess budskap in med storsläggan, ibland övertydligt, mestadels utan överraskningar, och med endel lättköpta poänger. De vita är genomgående intellektuella förståsigpåare som inte fattar någonting utan slukar allt med hull och hår. Eller är såpass omedvetet inskränkta att de öppet bjuder in Monk till juryarbete som representant för en minoritet, och inte för att han är en välkänd författare. Det är vita klichéer helt enkelt, som nu anstränger sig för att inkludera, visa intresse, utan att riktigt veta hur…

 

Men paketet är så pass roligt och samtidigt varmt berättat i familjescenerna att man faller pladask. En härlig satir som får en att tänka. Wright är fantastisk, som alltid, men får här tillfälle att visa upp en komisk sida vi sällan ser. “American Fiction” är journalisten Cord Jeffersons regidebut, adapterad från boken “Erasure” av Percival Everett. En film som måste ses!