American History X 1998

Det finns många bra filmer med ordet American i filmtiteln. Det filmerna har gemensamt förutom titeln är att de ofta vill berätta något om sitt Amerika och gärna visa upp den mörka sidan av landet i väst, ”American Beauty”, ”American Psycho” och ”American History X”. Den sistnämnda hade premiär under mina tidiga tonår och var en av de stora film-snackisarna i slutet av 90-talet, den och ”Titanic”. Vissa scener har sedan dess etsat sig fast för alltid. 

Edward Norton spelar Derek Vinyard, ledare för ett nynazistiskt skinheads-gäng i Venice Beach, Kalifornien. De plundrar invandrarnas butiker, misshandlar och förnedrar. Filmen inleds med en ödesdiger natt då Derek mördar några unga svarta män och hamnar bakom lås och bom i Chino i tre år. ”American History X” berättar om det dygn då Derek, som under sin tid i fängelset rannsakat sig själv och bestämt sig för att bryta med sitt tidigare liv, släpps fri och återvänder hem till sin familj för att ordna upp allt. Lillebrorsan Danny (Edward Furlong) har under dessa år gått i Dereks fotspår och anammat både hans utseende och åsikter. Han har även börjat hänga med nazist-gänget, däribland den äldre ledaren Cameron Alexander (Stacy Keach) som tagit Danny under sina vingar, likt han gjorde med Derek en gång i tiden. 

Samma dag som Derek släpps fri har Danny blivit tillkallad till den mörkhyade rektorn Dr Bob Sweeney efter att ha skrivit en uppsats om ”Mein Kampf” med temat ”hjälte som kämpade för mänskliga rättigheter”. Sweeney har tidigare varit lärare åt Derek som var en mycket begåvad student. Han vägrar se bröderna som förlorade själar och menar att de blivit indoktrinerade och kan läras om. För att undvika att bli avstängd från skolan ger Sweeney Danny i uppdrag att skriva om sin uppsats till dagen därpå, uppsatsen ska ha titeln ”American History X” och handla om hans bror. Dannys uppsatsskrivande leder sedan tittaren genom filmen där återblickarna är i svartvitt och nutidshändelserna är i färg. 

Filmen handlar mycket om orsak och verkan, varför saker och ting blev som de blev. Brödernas pappa arbetade som brandman och blev mördad när han släckte en eld i en stadsdel befolkad av afroamerikaner. I en scen får vi se en ung Derek som mist sin pappa och i tv häver ur sig sitt missnöje över att parasiter (”svarta, bruna, gula”) har tagit över landet. Den onda spiralen fortsätter och hans mamma, som börjar dejta juden Murray, står maktlös inför sin förstfödde som har så mycket innebott hat inom sig. Historien berättar både de tragiska konsekvenserna av rasism i en specifik familj och mer övergripande i samhället.

Filmen är mer än ”bara” sitt starka ämne. Berättartekniken är skicklig, bildspråket är snyggt, historien är fylld av minnesvärda scener som attacken mot matvarubutiken och den innehåller stor skådespelarkonst från de två Edwardarna. Norton har hunnit göra många minnesvärda roller genom åren men som Derek och Aaron i ”Primal Fear” gör han sitt livs bästa roller. Den fantastiska karaktärsutveckling som Derek går igenom i filmen är trots sin omvälvning mycket trovärdig och rörande och det är Nortons förtjänst. Furlong var en av 90-talets intressantaste (och snyggaste) skådisar men har, delvis på grund av sitt narkotikamissbruk, inte gjort några större avtryck inom filmen på 2000-talet. Han är perfekt som den oskuldsfulla Danny som hungrar efter en förebild i livet. Karaktärerna runt dessa bröder blir lite schablonartade (flickvännen Stacey, kompisen Seth) men det är inte tillräckligt störande för att förstöra filmens stämning och realism som är obehagligt smärtsam. 

Hatet mot invandrare dök inte upp från en dag till en annan utan det fanns redan innan brödernas pappa blev mördad. Det blir tydligt i en scen där Derek hyllar sin lärare Sweeney och pappan replikerar med köksbordsrasism, den enskilda individen påverkas av någon i sin närhet som framför trångsynta åsikter. Denna ”diskreta” rasism bottnar i rädsla och okunskap (som all annan rasism) och ledde Derek dit han var och det är också den rädslan och okunskapen som gör att ett parti som Sverigedemokraterna kan existera. Att ingen är ond ifrån början utan att det är omständigheterna som bygger upp en persons karaktär berättas lite väl tydligt och direkt, i vissa scener känns det som man blir skriven på näsan. Det kan också tyckas vara ganska klyschigt att Dereks enda vän/räddare under fängelseperioden är en mörkhyad kille som självklart får honom på bättre tankar men det är ganska talande för hur rasism är uppbyggt. Det är lättare att vara fördomsfull än nyfiken mot det som är främmande. 

”American History X” är inte så filosofisk som Ruben Östlunds ”Play”, inte så konstnärlig som ”12 Years a Slave” och inte så skicklig som ”Mississippi brinner” men är (trots) sin övertydlighet en film som inte går att glömma och som ”alla” förstår. Ibland räcker det långt.