American Hustle 2013

Om "The Counselor" blev ett bevis på att en produktion knökfull med talangfulla skådespelare inte automatiskt blir en bra film, så är "American Hustle" lika mycket ett bevis på att om man tar en lika stor mängd lika duktiga skådisar och ger dem fritt spelrum under ett vakande öga av en regissör som sprutar finess ut ur fingertopparna - så går det att nå oanade höjder.

"American Hustle" är framför allt en karaktärsdriven film. Handlingen är faktiskt ganska oväsentlig, som plotten så ofta var i många coola filmer från 70-talseran. Jag är inte den första att bortse från en berättelse utan särskilt mycket djup - men när resten är så här bra låter jag mig tacksamt bli bländad av den oemotståndliga ytan.

Men kort först - det handlar om Irving (Christian Bale) och Sydney (Amy Adams) som försörjer sig på att lura pengar av desperata typer samtidigt som de uppehåller ett passionerat förhållande. När de blir avslöjade av FBI-agenten Richie (Bradley Cooper) får de möjligheten att hjälpa honom att fånga ännu fulare fiskar för att slippa åtal. Richie är nämligen ute efter att göra karriär och vill gärna sätta dit någon högre uppsatt politiker eller kanske till och med maffian. Det är inte så noga vem - ju viktigare person, desto bättre helt enkelt.

Med på ett hörn finns Irvings delvis försmådda fru, Rosalyn (Jennifer Lawrence) och borgmästaren Carmine Polito (Jeremy Renner) som blir en bricka i spelet för Richie och Irving.

Just att det är rätt oviktigt vem som sätts dit i slutändan gör att själva kuppen hamnar i skymundan. Det som är filmens verkliga kärna är alla dessa personligheter och hur de interagerar med varandra. Och samtliga nämnda ovan gör så ofantligt bra ifrån sig att det är ett under att det går att låta så mycket talang gå loss, utan att det bara resulterar i en fight om vem som kan ta upp mest plats.

För trots de skruvade karaktärerna så lyckas mästerregissören (som vi faktiskt måste kalla honom nu efter "The Fighter", "Du gör mig galen!" och så denna) David O. Russell få dem att kännas naturliga.

Speciellt utmanande är det för Rosalyn, som kommer med i spelet lite senare, och som skulle kunna ha svårt att ta igen den förlorade scentiden efter att Bale, Adams och Cooper har fått möjligheten att ge allt under ganska lång tid. Jag måste också erkänna att trots Oscarserkännandet förra året så har Lawrence för lite i bagaget för att man helt ska lita på hennes förmåga i alla lägen. Det tvivlet har jag nu fått stoppa undan för gott. För när Lawrence väl gör entré är det som ett helt inferno. Oberäknelig är bara förnamnet, och det är med skräckblandad förtjusning man ser denna ångvält till kvinna ta hela ensemblen allt närmre avgrundens brant. Hon kan verkligen mäta sig med långt mer erfarna Amy Adams.

Vad gäller männen har Cooper kommit starkt de senaste åren, men hur grym han än är här så framstår han nästan som en valpig amatör när Bale väl sätter igång. Den sistnämnde är ingen främling inför att ändra sin kroppshydda för en roll och som Irving har han lagt på sig ett gäng kilon som alla oattraktivt sitter kring det pösande mellangärdet. Men det är inte hans utseende som gör rollen, även om det går att dra några varv på det uppenbart löjliga i hans uppenbarelse - utan det är att han på något sätt lyckas vara både hederlös fifflare och ändå framstå som sympatisk filmen igenom. Lägg till detta en samtidigt löjlig och värmande osäkerhet, som manifesteras i hur han patetiskt ropar "Loved getting to know you" efter en flyende Sydney - och vi har en ytterst komplex typ som det är svårt att se sig mätt på.

Många har kommenterat "American Hustle" som "O. Russell goes Scorsese" och det är inte en helt oäven jämförelse. Filmen för ofta tankarna till verk som "Maffiabröder" och "Casino". Men utan att på något sätt vara en kopia eller härmapa. Likheterna ligger snarare i den coola ytan av en skarp och välspelad era-film. Att O. Russell som stoppat in en oväntad cameo är medveten om parallellerna gör inte "American Hustle" mindre värdig. För gör man det så här snyggt, är det - vad mig anbelangar - fritt fram att låta sig inspireras av filmhistoriens alla mästare.