American Made 2017

Piloten Barry Seal (Cruise) blir värvad av CIA-agenten Monty Schafer (Domhnall Gleeson) för att hjälpa till i kampen mot den framväxande kommunismen i Sydamerika. Men det är fler än CIA som är intresserade av honom, snart blir han även knarkkurir för Medellinkartellen – som leds av bland andra Pablo Escobar. Det innebär stora risker, men också stora pengar.

Även i en film baserad på en verklig person lyckas Tom Cruise hitta ett sätt att spela sin typiska självsäkra, arroganta men hyfsat charmiga man. Det är säkert tryggt, men den här filmen som förtjänar en mer komplex huvudkaraktär med djupare brister. Det är inte som om Cruise spelat avskyvärda men intressanta karaktärer förut, aldrig har jag sett honom vara bättre är när han spelade yrkesmördaren Vincent i ”Collateral.”

”American Made” är en konventionell men snygg biopic som mest är intresserad av Seals arbete för Medellínkartellen, och det är tveklöst tack vare det som den här filmatiseringen hände. Det finns ett vitt intresse för Pablo Escobar, som nu är särskilt uppmärksammad tack vare Netflix-serien ”Narcos”. Lämpligt nog har ”American Made” premiär i samma veva som den tredje säsongen av ”Narcos” drar igång.

Det finns ett intressant samspel med Pablo och grabbarna, men filmens stora behållning är actionscenerna. Regissör Doug Liman är mest känd för sina actionfilmer - han har bland annat gjort ”Edge of Tomorrow” (även den med Cruise i huvudrollen) och ”Bourne”-filmerna - så det är knappast överraskande att dessa scener är bäst. De är adrenalinstinna och engagerande. De utspelar sig ofta i ett plan och är filmade så att det känns som en är med i planet, en känsla som förstärks av att se filmen i IMAX. Cockpiten måste vara välbekant för Cruise vid det här laget, och han kommer återvända dit ännu en gång i den kommande ”Top Gun”-uppföljaren.

”American Made” är dock mer interaktion mellan karaktärerna än action, och där är det minst sagt ojämnt. Den kvicka dialogen mellan Cruise och Gleeson, som under filmens gång blir allt mer spänd, fungerar bäst. Agerandet gnistrar ibland även till i scenerna med kartellen. De är oförutsägbara och mäktiga, pendlar mellan vänskapliga och hotfulla.

I andra änden av spektrumet finns scenerna mellan Barry och hans fru Lucy (Sarah Wright), där skådespelarnas kemi är för platt för att rädda manusets klyschor. De har några sexscener som känns inklippta som en eftertanke. De är mer vågade än en förväntar sig av en film från 11 år. Scenerna hade inte stått ut så mycket i en annan film, men det skär sig när ”American Made” i övrigt känns som en film att slökolla på med familjen en fredagskväll.

Tidigt har ”American Made” ett skämt om att många inte skulle kunna säga vilket land som är vilket på en karta av Sydamerika, där en stor del av filmen utspelar sig. Med den inställningen tycker jag att vissa saker kunde förtydligats. Jag förväntar mig ingen lektion om Centralamerikas nutidshistoria, men det är en klar brist att det inte nämns alls att de Seal hjälper utöver Medellínkartellen - Panamas diktator Manuel Noriega och Nicaraguas Contras-guerilla - kränkte mänskliga rättigheter (utöver mycket annat).

I och med detta lämnar det faktum att Seals arbete främst framställs som ett roligt äventyr bitter eftersmak. Filmen hade varit mer intressant – och trovärdig – om han utöver att vara äventyrlig och bra på sitt jobb, framställts som någon som inte skyr några medel, som kan vara girig och självisk.

”American Made” är kortare än två timmar men känns längre. Dels är flera scener är snarlika, men främst visar inte filmen tillräckligt med – eller åtminstone rädsla för - konsekvenser. Barry verkar knappt orolig trots att han umgås med farliga personer, att faran växer, att hans liv och frihet ständigt riskeras - vilket gör det svårt att engagera sig.

”American Made” får en tvåa, men det är en stark tvåa, för på något sätt finns det fortfarande något här. Filmen är hyfsat underhållande, actionscenerna är bra, och stundtals gnistrar skådespelet till. Det gäller bara att stänga av hjärnan först.