Amour 2012

Anne och Georges är ett äldre par bosatta någonstans i Paris, där pensionärslivet tickar på i sin lugna takt. Bara det nödvändigaste om dem kommer fram via deras vardagssamtal om minnen, om kultur och om livet de haft ihop. Många luckor får vi fylla i själva, vilket är uppskattat. Hon har varit pianolärare och musiker, kanske en känd och uppskattad sådan. Snart finns det inget glamoröst kvar över Anne. Åldern tar ut sin rätt, med operationer och en stroke som påföljd. Det lämnar henne halvt paralyserad och rullstolsbunden, under en alltmer frustrerad makes vård. De mest grundläggande sysslor som att gå på toaletten eller äta middag tar sin tid, och blir krävande för båda parter.

Här gör Haneke ett fantastiskt jobb med att få oss att känna för paret, man sympatiserar med dem och senare lider med dem under den svåra tid de går igenom. Allt utspelas i parets sekelskifteslägenhet, som blir till Anne och Georges fängelse. Trots många rum känns det snart klaustrofobiskt och lite obekvämt. Ett fåtal släktingar och sköterskor släpps in i den tryckta stämningen. Funderingar kring döden och tankar på dödshjälp dyker osökt upp hos oss som tittar, och säkert även hos filmens karaktärer. Men det är tabu att prata om, alla skyr det oundvikliga och mest är det Georges som vägrar att acceptera att han håller på att förlora sin älskade. Och ingen frågar Georges om hur han mår.

Kärleken ska stå i fokus, det säger ju sig självt. "Amour". Det håller humöret och hoppet uppe att Georges står ut och tar hand om sin döende hustru tack vare en villkorslös och osjälvisk kärlek till henne och allt de delat genom åren. Titeln får mig att stå ut i två timmar. Filmen hade lika gärna kunnat heta "Gammal tant dör", men det har inte riktigt samma klang... Det är dock en tragisk kärlekshistoria som utspelar sig. Kärlekens allra sista andetag som inte lämnar en med några lyckliga eller försonande känslor. Här finns inget ljus i tunneln. En psykologisk thriller-aura omger Hanekes film, mycket tack vare slutscenen som ligger precis i början, och gör det klart från start att hustruns tillstånd har sina påfrestningar på Georges och hans psyke.

Han är skicklig, vår regissör. Scenerna får ta tid, tagningarna är långa och kameran rör sig inte mer än nödvändigt. Den står och observerar. Gör oss obekväma och ibland illa till mods. Om vi inte mådde riktigt bra av - eller förstod poängen med - all tortyrporr i hans "Funny Games" (valfri version), så infinner sig en liknande känsla här. Varför vill han plåga oss så som Georges och Anne plågas? Vem är filmen till för, vilka kommer att uppskatta den? Måste man själv befinna sig på livets höst för att ut något ur historien - och vill man då verkligen bli påmind om bajsblöjorna och den förödmjukelse som, med lite otur, väntar runt hörnet? Inte helt tydligt.

Så liksom Georges biter jag ihop och väntar jag bara på att det ska ta slut. Han är skicklig som sagt, den där Haneke. Det är välgjort och plågsamt och lika trevligt som ett tandläkarbesök utan bedövning.