And Breathe Normally 2018

Två kvinnors öden kolliderar på flygplatsen i Reykjavik, och får drabbande konsekvenser. Adja (Babetida Sadjo) kommer från Guinea Bissau och mellanlandar på väg till Kanada med ett falskt pass. Lara (Kristín Thóra Haraldsdóttir) är en tuff, ensamstående mamma som precis blivit av med sin lägenhet och tvingas sova i sin bil med sin son. Hon hoppas att provanställningen i passkontrollen ska ge henne förutsättningar att ta hand om sin son och ge dem ett bättre liv. 

Det är regissör Ísold Uggadóttirs första långfilm, och det är en lovande debut. Filmen är ett socialrealistiskt drama om de långt ner på stegen i den sociala hirarkin som naket visar föräldrars kärlek till sina barn, fattigdom, utsatthet och ensamhet. Den visar upp en erkänt knepig situation; en queer person från ett land där en antydan till att vara något annat än CIS och hetero kan leda till döden, och också den förnedrande och svåra processen när de tvingas bevisa sin sexualitet.

Förra året gjorde Rickard Söderberg (mer känd som Gaytenoren) Migrationsverkets så kallade trovärdighetsbedömning för att “visa det sannolikt“ att han är homosexuell, som en del i Expressens granskning av denna bedömning. Innan sade Söderberg: "Om det här ska ha någon trovärdighet överhuvudtaget så ska jag hamna en tia på en skala från ett till tio där tio är Ärke-homo, hamnar jag inte där så får det elda upp det här testet. För det är det jag är."

 

Men bedömningen är enhällig: hans svar var för vaga. Hade han varit asylsökande hade han fått avslag och utvisats.

 

Samma situation verkar gälla på Island, under utredningen undrar en frustrerad Adja: “Vad krävs egentligen, en video då vi har sex?”

Inget svar verkar finnas.

Skådespelet är över lag utmärkt från de två huvudrollerna, de är subtila och naturliga vilket understryker filmens nästan dokumentära känsla. Dock känns det som om mittenpartiet släpar fötterna efter sig, som om det skjuter upp filmens klimax istället för att bygga till det.

“And Breathe Normally” är empatisk och drabbande utan att bli emotionellt manipulerande, har lysande skådespelarprestationer, en komplex bild målas upp, men Uggadóttir litar på att publiken förstår utan att vara övertydlig.