Säg aldrig aldrig 2014

Alla åldras inte med värdighet. Fråga bara Rob Reiner, eller karaktärerna i hans nya film. Alla tre har definitivt sett bättre dagar, vare sig det gäller en svalnande filmkarriär eller respektive som gått bort. Rob Reiner var under sin guldera en av 1980- och 90-talets mest intressanta regissörer då han under tio års tid han avverka både ”Spinal Tap”, ”Stand By Me”, ”När Harry mötte Sally” och ”Lida”. Sen skedde det som verkar drabba många regissörer – han tappade stinget. Även om han undvikit rena kalkoner så har hans filmer blivit lite för snälla, tama och… ja, tråkiga.

”Säg aldrig aldrig” är tyvärr inget undantag. Det är ett tryggt, ofarligt drama på ett tryggt, ofarligt tema. Avsikten att skildra äldre människor på film är alltid beundransvärt men platta karikatyrer som dessa klarar sig nog de flesta pensionärer sig utan. Precis som i Reiners andra gubbfilm, ”Nu eller aldrig”, så har han dessutom typecastat två fantastiska skådespelare i trygga, ofarliga roller som de kan spela i sömnen.

Michael Douglas är en asocial, grinig fastighetsmäklare och änkeman som förpestar tillvaron för sin omgivning. Diane Keaton är hans livfulla granne som från och till drabbas av depressionsattacker på grund av sin framlidne man. Entré gör Douglas barnbarn som han tvingas på av sin son när denne ska i fängelse (trovärdigheten haltar här med råge). Douglas tar ogärna i ungen ens med tång och Keaton rycker in som lämpligt tillgänglig plastmormor. Snart ges inte oväntat utrymme för lite romans på äldre dagar också.

Douglas är den typ av skådespelare som nästan lyckas göra en menlös film som denna någorlunda sevärd. Han är lika vass i fåniga komedier som tyngre dramer och thrillers. Tyvärr har vi sett hans karaktär oräkneliga gånger förut och intresset falnar snabbt, särskilt när man kan räkna ut den uppenbara upplösningen efter en kvart. Keatons roll är om än möjligt ännu mer otacksam. Det är en ren skam att Oscarsvinnaren inte medverkat i en enda minnesvärd film på tio år.

Det är en typiskt oförarglig och hopplöst tillrättalagd film som vägrar sticka ut och därmed misslyckas att väcka några som helst känslor hos tittaren, med undantag för några fåtal fniss och en oväntat rörande finalscen. Däremot är det aningen upprörande hur lätt man tar på det faktum att den lilla flickans båda föräldrar är/var heroinmissbrukare och sedan lämnas hos en elak farfar som inte vill veta av henne. Men allt löser sig efter några karusellåk på ett tivoli, tydligen.

Reiner själv har en biroll som en pianist med tupé och i en scen halkar han på några barns vattenleksak och faller på ändan. Det är en ganska rättvis men tragisk symbol för vad som hänt med en begåvad regissörs karriär. För 20 år sedan hade namnen Reiner, Douglas och Keaton bådat för en fullträff. Nu blir det en såsig dussinfilm ingen minns om ett halvår.