Andra halvlek 2007

När jag läste en bok för inte så länge sedan, jämförde författaren en förlossning med en tuff lagsportsmatch när han var grabb. Svettiga män som låtsas springa efter en boll när de i själva verket pucklar på varandra. Manlig gemenskap blir kopplat till en rund boll och allt runt omkring den. Manliga känslor kan bara levas ut när de glädjestrålande eller gråtandes lyckas eller inte lyckas få bollen att gå i mål. Då kan tårar rinna och det blir ok att ta andra män på stjärten. Bara då, när det handlar om bollen, aldrig annars.

I ”Andra halvlek” ser vi knappt till någon boll. Men det är ändå en film som cirkulerar kring fotboll. Det är en berättelse om en far och hans två söner. Äldsta sonen, Sverre, närmar sig 50 och bor tillsammans med sin hypokondriska fru i ett välbärgat villaområde. Enda barnet har precis flyttat hemifrån och nu står Sverre och hans fru inför en ny fas i livet. Istället för att vara närvarande och delaktig tvättar hellre Sverre sin dyra tyska bil. Yngsta sonen, Erik, har under flera månader bedragit sin fru med en mycket yngre kvinna. Han måste nu besluta sig om han vill lämna sin fru och två barn och börja om på nytt.

Framförallt är det här en film om mansroller och manlighet. Bilden av män och manlighet i filmen framstår dock som knystad och ansträngd. Det är kuvade svaga män som vi möter alltigenom, utsatta för kvinnors viljor och önskningar. När de blir allt för trängda, det vill säga, när de i mycket stor utsträckning gör som kvinnor vill, tar de till våld. Den manliga gemenskap vi ser är när familjen åker till och från olika fotbollsmatcher. Det är en tyst manlighet där känslor inte yppas och det enda de kan tala passionerat om är fotboll. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Blir män såhär, tysta inbundna nickedockor, av att plocka ur diskmaskiner? Eller blir de så för att det i manligheten som norm inte finns utrymme för emotioner och empati för det som verkligen betyder något?

När Eriks yngsta dotters kanin springer bort försöker han trösta henne med orden att ”sånt är livet, om du inte klarar av det ska du inte ha kaniner” samtidigt som den framtandslösa dottern hulkar i mörkret. Han har inte redskapen för att bli en god närvarande förälder och man. Kanske är det därför han låter passionen råda, och lämnar sin familj? Den kvinnliga regissören, Hilde Heier, ger oss dock hopp. Det finns tid och plats för förändring, bara männen själva är villiga att förändras och se möjligheterna. Bollen är, som ni vet, alltid rund.